Undrar om det finns mammor som ångrar att de valde att skaffa barn?
Själv så sitter jag fast med min jobbiga vuxna dotter. Hon är gnällig, tjafsig, arbetslös, inga andra att umgås med pga sin sociala ångest. Ibland har vi trevligt, men det är mest skit. Kan inte göra vad jag vill, bjuda hem vem jag vill, osv
Låter väldigt jobbigt, låter som att det är väldigt jobbigt för henne med. Barn märker när de är oönskade, oavsett ålder. Du kan ju inte hjälpa hur du känner, men finns det ingen annan förälder i bilden. Tar hen isf lika mycket ansvar som du?
Jag förstår att det är en jättejobbig sits. Det enda jag har att säga är väl just att barn märker. Och det finns inget som gör mer ont. Hon kunde inte hjälpa att du gjorde valet att skaffa barn även om det är OTROLIGT jobbigt för dig med. Men mitt tips är väl att se till att VAD DU ÄN GÖR lägg inte skulden på henne, och gör allt du kan för att inte visa de här känslorna för henne. Och ta kontakt med psykolog/kurator. För bådas skull.
Om hon är vuxen måste ni ha en plan hur hon kan flytta hemifrån. Hon behöver ett självständigt liv, då kommer hon må bättre.
Gå en utbildning, då kan man söka studentboende.
Hyra ett rum / bostad
Ställa sig i köer.
Arbeta / Studera / vara inskriven på arbetsförmedling. Betala hemma och dela på hushållssysslor
Känner igen mig endel. Har en vuxen son som lider av psykisk ohälsa. Hela min tillvaro har styrts av detta sen han började må dåligt vid 13 års ålder. Kämpa på alla fronter samtidigt utan större respons. Han har aldrig varit tillräckligt dålig för att bup ska bry sig och så fort han fyllde 18 blev han ju utskriven.
Lyckades få honom att börja plugga i annan stad. Det hankar sig fram men han klarar allt utom det sociala helt bra och jag märker att han ändå mår bättre nu än när han var hemma utan sysselsättning. Just nu är
det sommarlov, så nu måste jag ta varje dag som den kommer för hans mående går upp och ner från dag till dag. Självklart otroligt tufft för honom att inte ha jämnåriga att umgås med på sommaren.
Att ha ett vuxet barn som mår dåligt och inte ser några möjligheter för sin framtid är så tärande. Jag lider med honom. När han mår dåligt så klarar jag inte av något heller utöver det nödvändigaste.
Alla vänner har försvunnit under de här tio åren, ingen vill vara vän med en som måste ägna hela sin tid åt kamp mot skola etc och utöver det ta hand om sin deprimerade tonåring som bara tänker på självmord.
Jag ångrar grymt att jag skaffade barn. Jag älskar honom självklart, men att stå bredvid och se hans lidande är värre än att lida själv. Man är så maktlös.
Nu har han mått dåligt så länge att jag inte har något hopp om att han någonsin ska kunna få till ett liv som han kan vara tillfreds med. Det är inte heller hans mål när han mår som bäst, han kan inte tänka sig in i en sådan tillvaro. Hans mål är att ha ett liv som han mäktar med och att någon gång lyckas få ett socialt umgänge. Om han lyckas med det kommer jag kunna slappna av?men det är långt dit.
Kanske dags för dottern att flytta då..?
Undrar om det finns mammor som ångrar att de valde att skaffa barn?
Själv så sitter jag fast med min jobbiga vuxna dotter. Hon är gnällig, tjafsig, arbetslös, inga andra att umgås med pga sin sociala ångest. Ibland har vi trevligt, men det är mest skit. Kan inte göra vad jag vill, bjuda hem vem jag vill, osv
Det där är ju en riskbedömning man går med på innan man skaffar barn. Långt ifrån alla barn blir perfekta och lyckliga gullungar.
Med det inte sagt att det inte är okej att beklaga sig anonymt, för det är det. Låt bara inte dottern känna av dina känslor.
Ta kontakt med kommunen. Kanske dottern är berättigad LSS eller iaf anpassat boende eller vanlig lägenhet med boendestöd? Det är bra för henne att få in andra människor i sitt liv än bara sin mamma även om du förstås är värd guld.
Min mamma säger ofta att hon ångrar mig. Jag är yngst av tre döttrar. Det är ett skämt och jag bryr mig inte så värst men jag skulle kunna tänka mig att det skulle kunna vara sårande.
Hon gillar inte att jag har pappas färger (rödblont lite mörkare hår, gröna ögon, fräknar) istället för blå ögon och och blond som hon och mina två äldre dystrar. Jag är också för kort (167 istället för nästan 180 som dem)
Skulle aldrig säga det till henne. Jag hjälper henne,offrar egen tid. Men vill bli fri nån gång.
Skulle aldrig säga det till henne. Jag hjälper henne,offrar egen tid. Men vill bli fri nån gång.