Omöjlig relation
Hej hej. Jag är rätt ny här. Eller har läst här inne då o då i några år, men har aldrig skrivit något. Tror mest att jag behöver få ventilera lite, och se om någon har tips eller varit i en liknande sits. För hur jag än söker så finner jag ingen i den här sitsen.
Jag har haft en partner nu i snart ett och ett halvt år. Och den är inte helt okomplicerad. Mellan honom och mig är det lätt. Det känns som vi känt varandra i hela vårt liv. Vi har typ samma syn på världen och livet. Båda är kreativa själar med liknande mål, samma värderingar och det är lätt att prata med honom.
Problemet ligger rätt så mycket utom vår kontroll. För nu är det så att jag är 20 och han är 36. Och jag förstår att det ringer varningsklockor där. Hade jag haft en vän som berättade om samma sak hade det tagit ett tag innan jag släppte min gard mot honom. Men vi märker liksom inte av det när vi är med varandra. Och vi försöker att alltid vara medvetna om maktbalansen som lätt kan uppstå när åldersskillnaden är så stor. Och nu är det även så att de få vänner som vet om det här, tycker om honom. De tycker att han verkar snäll och att att det här verkar vara min person. Men det är ju klart att resten av världen inte skulle tycka. Så därför vet inte resten av världen.
Till en början visste vi inte hur länge det här skulle vara. Vi gick in med inställningen att "det här kommer inte vara för alltid. Men vi har hellre varandra om så bara i en månad än inte alls." Men nu har tiden gått och en månad blev till 3 som blev till ett halvår, till ett år. Och nu har det snart gått ett och ett halvt år. Jag älskar verkligen den här människan, och jag vill satsa på det här, men att göra det innebär mycket mer uppoffringar för honom än för mig. Det är inte jag som hade fått skumma blickar det är han. Dessutom var det inte i den mest optimala sisten vi möttes heller. För det var på hans jobb. Nu är det inte så att han var min lärare, kurator eller läkare eller nåt. Jag har ingen form av beroendeställning till honom, men det är trots allt rätt så himla olämpligt att inleda en relation med mig i den situationen. Så om vi skulle ha satsat på oss skulle han behöva byta jobb. Och det är inte bara nåt man gör överens dag. Speciellt inte när det är ett jobb man trivs på.
Vi båda har börjat känna att vi inte riktigt vet hur länge vi kan ha det såhär. Då vi vill vara diskreta umgås vi ju bara hos honom, men det innebär ju också att vi inte kan göra mycket av de grejerna som stärker en relation. Vi kan inte gå på promenader, vi kan inte umgås med gemensamma vänner, vi kan inte ha en restaurang dejt och om nån frågar vad vi ska göra ikväll hittar man på något annat.
Han tycker att jag förtjänar något bättre, någon jag kan vara öppen med. Jag tycker han gör det. Jag tycker även att jag gör det, men jag vill inte, aldrig någonsin vill jag vara med någon annan. Jag vill inte heller att han ska det. Jag vill aldrig att han ska säga det han sagt till mig till någon annan. Men jag är rädd att han han snart inte kommer klara av den här situationen mer.
Han har även sagt att han bryr sig om mig. På ett på ett plan som sträcker sig längre än partner, vän, syskon, fadersfigur, ex eller "mentor". Och att det kanske är dethär som en soulmate innebär. Att även om det här inte varar för alltid så vill vi hålla kontakt. Att det kommer behöva finnas en period av "radio silence", men när stormen sen har lugnat sig lite, så vill vi ändå veta hur det går för varandra och hålla kontakt.
Och det är vackert. Väldigt vackert. Men jag vill att det ska vara såhär som det är nu. Men jag vill också att vi ska berätta för våra familjer, för våra vänner och att vi ska leva som alla andra par. Jag vill att han en dag ska vara pappa till mina barn och jag vet att han egentligen vill det samma.
Men nu har han velat ha mer egentid än vanligt, han vill typ aldrig ha sex (kanske en gång i månaden, om ens det. Och då är vi båda personer som vanligtvis har ett väldigt starkt sexdriv och inte heller är speciellt vanilj) han varit mer frustrerad och kommunicerar mindre än vanligt också. Det känns som att vår tid börjar rinna ut, och då klänger jag mig fast ännu hårdare. Vilket får honom att känna sig ännu mer kvävd och han får ett ännu större behov av ensamtid. Jag vill inte att det här ska vara slut än. Det hade varit mycket lättare om vi bara vore arga på varandra, och inte älskade varandra så hårt. För det är så mycket svårare att släppa honom när han inte gjort mig något. Men samtidigt har vi sen dag ett sagt att vi ska hålla det här fint, rakt igenom. Och den dageysom det inte är det längre, så är det inte värt det längre. Jag klarar mig inte utan den här människan.