Sena missfall

Förra året i v 17 fick jag ett missfall, fostersäcken kom ut och vattnet gick, åkte in akut men dom gjorde INGENTING då ? det var för tidigt att göra något för att förhindra missfall ? fick inte träffa nån barnmorska eller lyssna om det fanns hjärtljud. Fick vända och åka hem efter att den unga manliga doktorn tittade med spekulum och sa han inte såg nånting, men själv kände jag hinnor som satt fast genom tappen både före och efter jag va på akuten, morgonen efter kom fostret ut på toaletten.. det va en pojke.. 3 dagar efter åkte jag in för att jag fick tecken på infektion, typ feber och sjukdomskänsla och blödde genom 3 nattbindor på kort tid. Fick då stanna två nätter där då det fanns så mycket kvar i livmodern.. vi var förkrossade båda två, jag och min man. 

fick veta jag va gravid 9 mars och torsdagen 3.7 var vi på ultraljud i v 21 ( rul är i den veckan i finland ) så sa hon orden .. jag ör ledsen men hittar inga hjärtljud.. hela vår värld rasade igen. Jag vågade hoppas att det skulle gå denna gången. Fick en tablett då och skulle komma tillbaka lördagen 5.7 för att föda barnet. Det var en pojke igen och denna gång va han mycket större. Två barnmorskor minns mig från året innan trots att vi personligen inte träffades och sa hur förskräckta och arga dom va att jag skickades hem i v 17 att abortera fostret i så sena veckor och dom kunde inte förstå det för dom hade pratar om det sen där efter att jag åkte hem, då jag åkte in pga blödningarna förra året sa dom också att dom inte förstår varför jag inte blev skickad upp för ul och kontroll då förlossningen ju är öppen och har läkare 24/7 då jag va in akut. 

nu har vi tagit massor av blodprov, fostret ska till patologen och vi hoppas få veta om det finns någon orsak att detta händer, vi vet inte om vi vill prova igen för om det händer igen såhär sent vet jag inte hur vi ska klara det. Då vi får tillbaka pojken ska han kremeras och spridas i en minneslund i vår stillsamma lilla stad.. 

någon annan som fått sena missfall och fått någon orsak att det händer? Något i era gener? Dna? I mammans kropp? sorgen är bottenlös och jag vet inte hur jag ska gå vidare, speciellt om vi inte får några svar..