Behöver seriöst hjälp ang dejting som snart 50

Har du verkligen bearbetat det svek du blev utsatt för? 

Det känns lite som att ditt sätt att hantera din förälskelse i själva verket är en flykt för att slippa bli sårad och du flyr vidare till nästa jakt och nästa pirr tills det blir allvar och då flyr du vidare.   Du letar inte efter något bättre utan har nog kanske mer svårt att stanna kvar I det som är bra för du skulle ju kunna bli sårad igen...

Hej,
Jag är i en liknande situation med nyligen skilsmässa.
Dock utan otroheten. Det jag funderar över lite är vad som händer när du ledsnar på din date, vad är det som händer är det att du ser personen i nytt ljus eller att du är nyfiken på att det finns något bättre?
Själv har jag tänkt att inte binda upp mig direkt och det lustiga är att den date Jag har haft som inte ska bli allvarligt ändå håller i sig. Hon är egentligen inte det jag söker som partner men vi har det roligt och sexet är härligt så jag låter det gå även om jag har en liten känsla av att jag borde bryta för att söka efter någon som mer matchar. 

Lite som du skriver så var egentligen exet rätt (om vi fortsatt att vara intima och att jag inte var rädd för hennes reaktioner). Man har ju en gång ändå valt den man trodde skulle vara ens partner för alltid av en anledning .

Lite känner jag en stress av åldern också vilket kan vara dumt. Det viktigaste är nog inte att hitta den perfekta utan ha det trevligt på vägen, 

Först och främst tycker jag du ska börja med att lära dig leva ditt liv själv. Hitta vem du är som person utan ditt ex och så. Annars är risken att det bara blir fel hela tiden för du har inte bearbetat det du råkat ut för. 
Inte bara för din egen skull utan även för din framtida partners skull  

Om sex är viktigt för dig kan du säkert hitta hoockups sålänge tills du faktiskt är redo för en ny relation. 

För att veta vad som funkar i längden så måste du först och främst veta vad du söker och vad du vill att din framtida partner ska bara för något. 
Men ends riktiga svaret på frågan på vad som funkar i längden är nog att det vet man först när man är där. Det Tar lång tid att lära känna en människa, och vem de egentligen är. 
Men en sak som underlättar är ju att du är tydlig med vem du är som person. Genom det så är det ju lättare att dra till sig personer som passar. 
Tex om du nu är enligt energisk och har mycket energi, så skrivs det i profilen, för på så vis så kanske du slipper få svar från soffpotatisar ☺️

Tack alla. Ni är så bra jämt när man krisar lite.

Att vara själv kommer inte hända, känner mig själv för bra för att fatta det. Får nog hitta mig själv längs vägen ändå.

Jag tror att jag haft för bråttom. Tar första bästa som känns ok. Istället för att vänta in rätt. Och stressas av ålder, det var ju nu allt skulle kännas bra. Barnen är äldre osv, och så ska man börja om. Suck. Så jävla tråkigt. Att hitta nån med samma djup som jag, som har bra humor och längtar efter passion, det känns fan läskigt. Jag är dessutom hyfsat vältränad, så en icke förfallen kropp är viktigt för mig.

Är du vältränad och ser bra ut så finns det många som önskar vara med dig. Det är ju lite lurigt i dagens Dating när kvinnor drunknar i erbjudanden och inte vet om männen är allvarliga och männen hugger på allt för kunna få något svar alls. Man kan antingen bli frustrerad av det eller bara låta det som händer hända. Jag vill ändå tro att när det är på riktigt så kommer det att kännas.  Vid 50 så har ju den biologiska klockan passerat gå (särskilt för en sådan som mig som är steriliserad ). Därför har man ju egentligen bara sig och den man tänker som partner att ta hänsyn till och då tänker jag iallafall att det ska kännas verkligen rätt.
På vägen dit hoppas jag att jag träffar och lär känna härliga människor och jag försöker vara så ärlig och sann som möjligt. Det som är jobbigt i det hela är när man säger adjö till någon man tycker om för att det inte känns helt rätt men det gör ont ibland och det är ju alltid en risk man tar om man vill hitta något äkta.

Många kvinnor vill vara lite passiva och vill att han ska ta det mesta av initiativen när det handlar om dejting. Om du nu är så attraktiv (jag betvivlar inte) så blir effekten att de som är bäst på att tränga igenom bruset blir de som tränger igenom bruset, och det kanske inte är rätt urvalskriterium för dej. Vill du att processen ska bli mer specifik för dina behov så får du nog ta initiativ själv.

Du har så himla rätt. Vänner säger att om jag fortfarande vill söka vidare, så är han inte rätt. Men samtidigt så vill jag inte riktigt släppa honom, för han är så bra. Men samtidigt så vill jag hitta en som är lite mer som jag. Du hör ju?
Jag är helt klar med barn, har ett helt gäng. Så där finns inga frågetecken. Men vill så gärna att jag själv tycker att han är snygg denna gången. Tar hand om sig. Tycker om familjeliv (fick två sladdisar), tycker om samtal på djupet, är hyfsat allmänbildad och en som gillar mycket närhet. Vet fan inte om det går att få det i samna paket. Och då håller jag fast vid någon som är snäll, som respekterar mig och som inte känns hundra. Kan man få hundra? Ska man nöja sig? Eller leta vidare? Faaaaaaaan.

Tack. Jag är inte initiativlös. Just nu handlar det nog om yttre attribut. Han är söt, påläst och fin på alla sätt. Men jag saknar något. Löjliga saker som att vi är lika långa, han är rätt lågmäld jämfört med mig. Han tar bort min hand om jag diskrét rör vid hans kuk på stranden. Han ser hur andra män tittar på mig, och blir lite osäker. Vet inte hur jag ska hantera det. Känns löjligt att säga att någon i samma liga vore härligt. Vem och vad har påverkat mig till detta tänk? Jag levde med en 2 meter lång muskelknutte, som alltid var underbar mot mig. Men otrogen. Så hur FAN navigerar man i det?? Och slutar jämföra andra män med en skitstövel? Om 10 år är jag 60. Vad spelar allt för roll då?

Jag hör ju hur jag låter. Dra av 20 år från min ålder. Jag hittar ut själv.

Jag gillar verkligen hur du resonerar, humoristiskt och intelligent. Jag förstår att det kan vara svårt att matcha dig .
Sen bör man väl inte vara för lika sin partner, lite olika är ju bra för att hålla intensiteten uppe.  Men man bör vara lite på samma nivå, som du skriver.

Jag har lite samma problem att jag inte är på samma nivå och känner att jag borde söka vidare men hon är trevlig och vi har det bra sexuellt.
 
Kan det bli hundra?? Nej jag tror inte det.. du får välja lite vad som är viktigt. Jag tänker att för min del måste det finnas tre delar:

1: Attraktion och sex där i också utseende 
2: Intellektuell utmaning så man kan utvecklas tillsammans 
3: Vara på någorlunda liknande sociala situation

För min del är det framförallt den sista delen som saknas för att min lekkamrat ska utvecklas till ett riktigt förhållande. Sa jag tre?.. kramar och humor ju så klart jätteviktiga. 

Som du skrev i ett annat svar om situationen på badstranden,  det hade jag gillat   men risken om bägge vill utmana är man kanske går väl långt .

Så leta vidare eller inte?  Vilka delar är viktiga för dig och vad är inte lika viktigt?  Man lär sig väl också med tiden vad man själv är och inte är. Jag tycker det verkar som du vet och är trygg i vad du är. 
Själv har jag lärt mig att jag är den kreativa men inte rutinmänniska. Jag ska alltså inte träffa någon som tycker att det är jätteviktigt nästa gång. Jag vet att jag är en jättebra sidekick Tord Grip till Svennis om du är sportintresserad.
Alltså bör jag träffa någon med rätt hög ambitionsnivå.

Ursäkta att det blev lite långt jag fick feeling i natten

Feeling i natten är bra 😄

Jag behövde ju aldrig fundera så mycket förut. Vi funkade bra, han var snygg, rolig och allmänt bra. Förutom ibland.
Nu ska man stressa med att hitta en ny livskamrat, fast jag inte kan förstå hur en främmande man ska kunna flytta in här liksom?

Dina punkter är nog ganska lika mina. Sen att människan ska bo max 2-3 mil bort. Annars blir det ännu en grej som också komplicerar allt.

Vill titta på honom och bara ?wow?. Det måste finnas lite bus och livet-är-kort-känsla. Pallar inte när det blir för lång pinne upp i röven. Humor är superviktigt. Har många grabbar runt mig, så det är inte nådigt 😉

Sen har jag ett djup, och många livserfarenheter bakom mig. Jag ledsnar om konversationen blir tråkig, eller att bara ligga tysta (som på stranden). Vill höra hur fin jag är, hur mysigt det är osv. För jag är sån själv. Men jag tystnar om det blir lite envägs. Jag är lite sprallig och pratig, men har liksom fått dämpa mig och anpassa mig.

Hoppas att vi båda hittar det vi söker. Jävla skitliv tänker jag ofta. Fast allt annat är ordnat runt mig.

Jag håller med om att man vill ha en wow känsla och Jag tänker att det är det som gör att det att det inte känns som en främmande person utan mer någon som man är nyfiken på och vill veta mer om. Men det du skriver om stressad är väl viktigt. D.v.s. att det är stressen som kanske är problemet.

Om allt annat är bra så är det inte illa och att flörta när man inte är upptage är väl rätt spännande? 
Det tycker iallafall fall jag även om det är något varaktigt som jag egentligen vill ha. Om ditt problem är stress så är min att jag har svårt att avsluta när det inte är helt rätt.

Ja vi får hoppas att det ordnar sig för oss.
Och om jag får tro din beskrivning verkar du vara ett riktigt kap .

Tack ☺️
Mitt problem är nog inte stress, för då borde jag avslutat för länge sen och sökt någon annan. Precis som du, så avslutar jag inte för att mycket är ok. Mitt problem är också att ALLA män  (inte skrytsamt), faller för mig direkt. Jag är snygg, snabbtänkt, vältalig och rolig. Hinner fan knappt säga hej innan det ska liggas och ses igen, och igen. Hinner inte med. GLIDER nog mera med. Kommer på för sent. Ångest för att hoppa av när det blivit seriöst.
Lider inte av problemet att jag vill bort när någon kommer för nära. Vill ha nära. Men med rätt person. Tror att jag är för öppen och fysisk, drar liksom in folk direkt. Sen när man ser klart i kåtdimman, så känns inte allt rätt. Och så känns det oerhört jobbigt att börja om.

Jag borde inte få finnas. Ser ju det själv. Men hur fan löser jag detta i en ålder av snart 50?

Det faktiskt lite skrytsamt .
Jag förstår dock hur du menar och det kan också vara så att karlarna som faller för dig framförallt är kåta .
Och då är väl risken stor att glöden svalnar från deras sida också när vardagen närmar sig och att det inte känns rätt för dig då. Intressant det där när det övergår första  förälskelsen/kåtruset till något annat..Hur och om man kan känna om det kommer att bli bra sen. Och man vill ju inte att det ska vara som att ha en pinne i röven som du skrev. Man vill ju mer ha kåt dimma och förälskelse hela tiden
 
50 år,, egentligen känner jag mig inte så gammal och förändrad, mer att jag har lärt mig och skulle gjort saker annorlunda om jag gjort om det. Men jag kommer att göra andra misstag istället .
Jag kan tycka att många jämnåriga börjar bli lite mossiga.
 
Det klart du ska finnas du verkar ju ge många män ett leende på läpparna.

Det är ju svårt att få grepp om någon baserat på vad som skrivs... Men du får ta det lite med en nypa salt och var medveten om att jag bara går på känsla nu.

Jag tänker att den person du borde vara kompatibel med är någon som är stor (inte fet tänk lång och muskler) är lugn, är eller har varit någon sorts tränare. (Verbal och analytisk). Sedan är ju ändå det viktigaste det andra som du skrev man vill ju vara med någon man vill kasta sig över och hångla!

Jag förstår resonemanget, men håller inte riktigt med. Ja visst är det härligt, men är det ens möjligt?
Enligt vad jag läste när jag plugg psykologi/psykiatri så likställs nyförälskelse vid ett psykosnära tillstånd. En tillfällig fas som varar från några veckor till som mest något år. Där man är helt uppslukade av varandra och ingen runtomkring finns, och här ser du oftast inte ens de dåliga sidorna hos din partner. 
Men det är ju biologi och kemi mer än kärlek. 

Själv har jag alltid sagt att jag hade gärna hoppat över nyförälskelsen och allt pirr och nervositet osv (oavsett hur härligt även det kan vara), för att komma direkt till hur det kommer vara resten av livet. Det är först efter nyförälskelsen lagt sig som man får en riktigt uppfattning om hur ens relation faktiskt kommer se ut. 

Obs, menar såklart inte att det ska inte innebära intimitet och sex, för det anser jag är jätteviktigt även i en långvarig relation. 

Jag tror faktiskt att det kan vara önskan att kärlek ska vara som nyförälskelse som bidrar till att många relationen tar slut. Att man har fått en bild av att det är så kärlek ser ut. Men det är det inte. Det är biologi och kemi, och det som kommer efter det, det är det som faktiskt är kärlek. 

Men det är bara min uppfattning utifrån vad jag själv erfarit och läst 😊