Jag älskar honom – men hans val krossar mig.
Jag och min fästman har varit tillsammans i 4,5 månader. Det har varit en tuff resa redan från början eftersom vi båda har vårt bagage och haft svårt att kommunicera ibland. Jag har autism och dyslexi, vilket gör konflikter extra tunga för mig. Han har också saker i sitt bagage. Men jag har alltid försökt kämpa för oss och trott att vi kunde bygga något starkt.
Vi har redan gått igenom mycket tillsammans ? bland annat ett missfall. Igår var vi på gyn för en undersökning om mina myom (jag har ca 7 stycken). Ett av dem är inbuktat, vilket gör det svårare att bli gravid, men inte omöjligt. Det var ett känslomässigt tufft besked för oss båda, eftersom vi pratat om att bilda familj.
Men direkt efter detta valde han att gå ut och äta middag och dricka med en barndomsvän (enligt honom bara vän). Jag har alltid haft svårt att lita på den relationen, eftersom hon tidigt satte krav på vår relation ? till exempel att hon inte ville träffa mig förrän vi varit tillsammans i tre månader. Jag har bett honom flera gånger att försvara mig inför henne och ta plats i deras relation, men det har inte hänt.
Jag mådde riktigt dåligt efter undersökningen. Jag var förstörd. Jag behövde honom hemma. Istället lämnade han mig gråtande och tillbringade över 8 timmar med henne. När jag frågade varför, svarade han att han ?ville ge mig space? ? trots att jag tydligt sa hur illa jag mådde och att hans val att stanna hos henne fick mig att må ännu sämre. Han verkar inte förstå skillnaden mellan att ge någon några minuter att varva ner (som min bästa väninna gör ibland) och att lämna mig ensam i flera timmar, när jag är i kris.
Jag har alltid satt honom före mig själv, även när vi haft konflikter. Jag har alltid kollat till honom, hur svårt det än varit, för jag vet hur det känns att känna sig övergiven. Men han gjorde inte det för mig. Han valde att sätta henne före mig ? gång på gång, sekund för sekund.
Jag känner mig förnedrad, bortvald, ensam och totalt oälskad. Och jag är trött på att alltid känna att jag inte är tillräcklig, hur mycket jag än försöker. Det här är inte första gången jag förlåter honom ? han har ljugit för mig tidigare, och jag gav honom en chans till.
Jag vill inte göra slut. Jag älskar honom. Men hur hanterar man det här? Hur bygger man upp tillit när handlingarna säger något helt annat än orden? Hur ska jag tolka detta?
