Bara sorterar mina tankar

När tankarna snurrar kan det vara bra med FL. Att ha någonstans att skriva ner dem, och kanske få något gott råd. Så, här är de:

I nästan 20 år bodde jag och min lillebror "hemma" tillsammans, sedan våra föräldrar gick bort. Vi var fortfarande tonåringar då. Vi var väl städade ungdomar och sedemera vuxna, inga fyllefester eller så, inget spring i trapphuset, osv. Själv har jag aldrig varit intresserad av kärleksrelationer, men brorsan har väl haft några under åren, men varit stadig med samma tjej nu i nästan tio år.

Hon flyttade in hit till oss, för hon trivdes inte där hon bodde innan. Det gick väl ok. Hon är en bit yngre än mig, och medan jag fick växa upp granska fort även innan våra föräldrar gick bort, har hon varit ganska omogen. Det har blivit mycket bättre, dels pga att det gått nästan ett decennium och dels tror jag faktiskt att min bror varit bra för henne. Ibland lyser det så klart igenom fortfarande, hon ändrar ju inte personlighet helt. På dert stora hela en bra tjej, men ibland har det skurit sig lite mellan oss när vi bodde tillsammans.

De flyttade tillslut för två år sedan ungefär och har bott i andra hand med ett ständigt "hot" över huvudet att de kommer behöva flytta när huset ska renoveras, det har dock skjutits på ett par gånger, senast var att de skulle börja renovera nu i september, men har nu blivit uppskjutet till "efter nyår".

Jag har redan från början sagt att hittar de inget annat så får de väl flytta tillbaka tills de hittar något. Det står jag benhårt fast vid, min lillebror är det enda jag har och jag gör va som gelst för honom. 

De här senaste två åren när de inte har bott här har varit konstiga för mig, känslomässigt. Jag har saknat dem, det har jag, och jag har tyckt att det varit skönt att vi inte trängs i en övermöblead tre på 65 kvadrat längre. De har skaffat katter, som jag är allergisk emot, så jag undviker attt besöka dem, men de kommer hit ibland, och det är alltid så konstiga känslor. Innan de kommer gråter jag och önskar att de lät bli, och när de gått gråter jag och önskar att de stannade kvar. 

Nu har de berättat att de ska ha barn, tvillingar, och självklart bär de båda på många blandade känslor. Min lillebror ser bland annat framför sig hur de nu måste flytta tillbaka till mig om de inte hittar något annat innan nyår. och han känner en slags skuld för det. Han har dåligt med jobb, hon är sjukskriven, så det är svårt att få ett förstahandskontrakt. Och då måste vi helt enkelt knöka in oss fem pers och två katter i min lägenhet. Jag är dessutom själv sjukpensionär, så jag kan inte direkt försörja dem, och jag kommer få mitt bostadstillägg slashat när de kommer. Plus att jag har boendestöd, och de kommer förstås att protestera, vilket jag inte vet hur jag kommer hantera. Vid andra tillfällen, för flera år sedan, när såna "konflikter" dykt upp har jag blivit arg och ledsen, men de har mest trott att jag blir bara ledsen, då jag börjar gråta och inte kan prata då. 

Ok, tankarna börjar ta slut, jag är trött. Men har ni några råd, till mig eller till min lillebror med familj, dela gärna med er. 

Men en sak står jag fast vid: Vad som än händer, hur livet än blir, så är han ALLTID välkommen hem.