Hej!
Vi är inne på 7e försöket till en graviditet och det vill inte ta sig.. Känner mig så otroligt ensam i detta och frustrerad att det inte blir något.
Har en abort i bagaget sen flera år tillbaka så jag borde ju kunna bli med barn..?
Tänkte kanske att det finns fler där ute som kämpar och att vi kan motivera varandra och prata om symtom osv?? Förhoppningsvis kanske lite stöttning och support hjälper oss på traven!!🥹
Hallå där!
Börjar på sjätte cykeln snart (inväntar bara mensen efter ännu ett negativt test på bm) och känner likadant. Tappar hoppet lite här, trots att jag vet att ett halvår inte egentligen är så lång tid när det kommer till sådant här och att många försökt betydligt längre. Jag har också en abort i bagaget för ganska exakt ett år sedan och är rädd att bli ?straffad? för det så att det inte kommer att gå något mer efter det. Någonstans säger väl logiken att det då borde fungera i framtiden, eftersom jag ändå blivit gravid tidigare. Ändå gnager känslan? Ville väldigt gärna behålla, men inte sambon då. Detta barn skulle i alla fall bli önskat av båda hela vägen från början.
Hallå där!
Börjar på sjätte cykeln snart (inväntar bara mensen efter ännu ett negativt test på bm) och känner likadant. Tappar hoppet lite här, trots att jag vet att ett halvår inte egentligen är så lång tid när det kommer till sådant här och att många försökt betydligt längre. Jag har också en abort i bagaget för ganska exakt ett år sedan och är rädd att bli ?straffad? för det så att det inte kommer att gå något mer efter det. Någonstans säger väl logiken att det då borde fungera i framtiden, eftersom jag ändå blivit gravid tidigare. Ändå gnager känslan? Ville väldigt gärna behålla, men inte sambon då. Detta barn skulle i alla fall bli önskat av båda hela vägen från början.
Jag hoppar in här efter att ha deltagit i ett par BIM-trådar men mest blir ledsen när andra får plus.
En gång i tiden (inte mer än 1.5 år sedan) skulle jag aldrig ha biologiska barn. Redan när jag var liten sa jag till mamma att jag skulle adoptera. Familj har jag alltid velat ha men tror jag blev ärrad tidigt när min bror dog strax efter födseln. Jag var fyra år och mina föräldrar blev vrak. Samtidigt spy-fobiker så när jag lärde mej att man kräks under graviditeten visste jag att det inte var värt det.
Sagt och gjort så har jag hittills tagit en annan väg och blivit familjehem. Har totalt haft 5 placeringar och har en liten kille som stannar hela uppväxten. Slutade fundera på utlandsadoption när jag förstod att det inte alltid blev rätt gjort.
För lite mindre än 1.5 år sedan mötte jag min själsfrände strax efter ett uppbrott från mitt destruktiva tioåriga förhållande och märkte redan efter ett par månader att jag ville dela allt med honom, också barn. Han gick in med vetskapen om att jag inte ville ha barn och blev överraskad när jag en dag berättade. Nu är vi inne på... 8e månaden, tror 8e försöket. Jag har aldrig varit gravid så börjar bli riktigt orolig för att något är fel. Fyller 33 i höst och vet att det egentligen inte är någon ålder men längtar så att jag blir galen. Blir ledsen när alla andra är gravida och har svårt att glädjas åt andra. Tålamod är inte heller min starka sida.
Så vi fortsätter väl kämpa på alla i denna tråd! Är det någon annan som haft en resa fram till viljan att skaffa barn eller har det alltid varit självklart för er?