Klarar man sig ensam i alla situationer

Jag har inte någon stor umgängeskrets. När det gäller tråkiga saker så som min skilsmässa, så har jag ändå folk jag kan prata med. Dels på arbetet, men även lite vänner. Dödsfall och liknande delar jag med mina syskon och andra släktingar. Praktiska saker är nog det enklaste, dels frågar jag barn och syskon, men köper även in vissa tjänster.

Att få en massa praktisk hjälp om jag blir ensam tror jag inte jag kommer få. Kommer det till det får jag göra om mitt liv och köpa in tjänster. En del småsaker kommer säkert lösa sig. 

För att slippa bli allt för socialt ensam har jag under många år aktivt jobbat med att bygga nätverk.

Tänker att jag skulle ge lite av mina erfarenheter då min man gick bort för snart 3 år sedan.

Min man var äldre än mig så vi hade talat mycket om detta genom åren men ändå blev det en chock när det väl hände. Jag har inget stort nätverk runt mig förutom våra gemensamma barn men de bor jämt fördelade runt i vårt land  så den mesta kontakter sker via mobilen.

Men jag blev verkligen glatt överraskad av att min mans barn i hans första äktenskap kom att bli ett jättebra stöd första tiden. Till det kom också min mans tidigare kollegor och mina kollegor att bli ett stort stöd.

Jag tog tacksamt mot all hjälp jag fick och det är jag väldigt glad över idag. Dels behövde jag hjälpen och dels har jag nu fått ett mycket större nätverk runt mig än vad jag tidigare haft. 

Jag tror att det är viktigt att ta emot hjälp än fast man inte tror sig behöva någon. Det är ett sätt för dem att hantera sin sorg samtidigt som man själv får tid och möjlighet att å in i sin egen sorg.

Mest glad är jag över att min mans barn och jag fått så bra kontakt. 

Man måste inse att livet blir väldigt mycket annorlunda när man blivit ensam. Det blir tomt och vardagen blir liksom meningslös ett tag. Men allt eftersom vänjer man sig och inrättar sitt liv efter att att vara ensam. Tillslut trivs man med friheten.

Jag har alltid varit ensam, även som barn. Jag fick ofta klara mig själv även som liten när jag hade föräldrar, ofta var det jag som hjälpte och tog hand om dem.

Jag har alltid klarat det jag behövt klara på egen hand. Även flera flyttar. Det gäller att ha smarta möbler. Jag har alltid behövt resa mig själv, ta hand om mina egna känslor och stå ut med mina egna tankar.

En dag kanske jag behöver en vårdinrättning för något. En dag kanske jag blir så gammal att jag behöver samhällets hjälp. Utöver det anar jag att jag kommer vara lika ensam och behöva klara mig liks själv mellan 26 och 76 som mellan 6 och 26.

Jag har inget stort nätverk då jag inte klarar av att skaffa vänner. Försöker om och om igen men blir alltid avvisad. Så jag har accepterat att jag inte kommer hitta någon vän. I nuläget har jag en särbo samt ett fåtal personer i min familj. Kollegor kommer absolut inte ställa upp för mig om jag skulle behöva; som sagt gillar andra människor inte mig av okänd anledning 

Mina föräldrar börjar bli gamla och jag känner verkligen oro över hur det kommer bli för mig när de inte finns längre. De + särbo är mitt enda stöd. 

En majoritet av människor gör det inte. Det är människor som ofta söker sig till andra eller t ex. är i relationer. Man behöver moraliskt stöd etc. 

Du måste vara en viss sorts människa, rent mentalt för att klara av det. Väldigt stark mentalt. Har man dessutom gått igenom riktigt svåra saker i  livet, på egen hand. Som i mitt val. Då vet man att det finns ingenting jag längre inte klarar av helt på egen hand. Jag är inte beroende av en endaste människa i mitt liv. Och det är en enorm frihet. Många skulle nog bli riktigt deprimerade. En majoritet behöver någon. Dit hör jag inte, om jag säger så.

Dessutom litar jag inte på någon, oavsett kön. Min livserfarenhet har lärt mig alldeles för mycket om människor, på gott och ont. Och jag har undvikit en hel del problem och svårigheter tack vare det.

Mitt motto är, så länge du inte stör mig. Stör jag dig inte eller lite du håller dig på din sida, så håller jag mig på min. Vilket inte är speciellt svårt för mig heller. Eftersom jag inte är intresserad av nya bekantskaper eller nya människor.

Jag klarar mig helt själv, och har gjort under en väldigt lång tid. Det finns ingenting en man t ex kan erbjuda mig . Jag förstår inte vad jag ska med det till, om jag ska uttrycka mig krasst. Förmodligen därför jag inte är intresserad eller lämpad för familjeliv med barn. Jag är inte den typiska personen för det. Då måste man tro på två samhet. Mycket mycket svårt när man klarat sig på egen hand i livet, med tunga saker.

Det är i alla fall min förklaring till varför vi finns som är sådana människor. 

Jag kan vara social pp jobbet, om det är jobb saker. Det är ju det man är där för. För att arbeta.  Jag vill inte bli bästa vänner med mina kollegor eller att dom ska veta saker on mitt privatliv. För mig är det viktigt att sära på jobb och privatliv. En hel del som inte bemästrat det

På mitt jobb ställer sig sex man på morronmötet och säger med en mun att de tänker hjälpa en ensam pappa som hastigt behöver flytta med sina barn p.g.a. mögelsanering i bostaden. Det tycker jag är urstarkt. Vi är ett nätverk för varandra.

Och vi stöttar varandra även med andra saker. Någon har skulder och får ta hem överblivet frukostbröd, någon har ett barn som spårat ur eller sitter hemma från skolan, någon våndas över räntor och över att kunna köpa hus när man just fått barn. Vi behöver inte tro att alla andra har ett perfekt liv för vi vet att alla oavsett ålder har sitt att slåss med.

Man måste absolut inte gå i detalj men om man i alla fall delar hur man mår kan det vara lättare för kollegor att förstå om någon har en dålig dag, eller att man behöver ta det lite lugnare på jobbet pga saker som händer utanför.

Har inget nätverk så jag får förlita mig på mina barn. I sämsta fall får det bli hemtjänst. 

Har klarat mig ensam hittills så det går men det är tufft ibland. Fick ta hand om mammas dödsbo helt själv och att inte få någon hjälp alls under de 3 veckor jag var däckad i Covid var inte kul. 

Wow låter fantastiskt!

Jag förväntar mig att vara rätt ensam i gammal ålder, har varit ensam större delen av livet. Har sambo, men hon kommer troligtvis inte leva lika länge som jag. När jag är själv kvar så lever jag sålänge jag kan ta hand om mig själv. Vill inte hamna på ett hem eller liknande.

 Gör din grej, dom som tummar ner, och har problem med det. Är avundsjuka. Annars bryr man sig inte liksom.

Människor som aldrig själva gått igenom trauma och svåra saker har svårt förstå att man kan lära sig att bli så pass självständig. Och det krävs en viss sorts människa ja. 

För övrigt har du en poäng med människor överlag. Ytterst få som är bra. Samhället är ju så egoistiskt och kallt nu i alla fall. 

 Låter som rena skrönan. Aldrig hört talas om en sådan arbetsplats. Vi svenskar överlag är inte lagda så. Vi sköter oss själva och folk har fyllt upp med sitt.

Rent personligt hade jag inte velat involvera mina kollegor i mitt privatliv. Då låter man arbetsliv smälta samman med privatliv. Och det är aldrig bra. Man får nog lära sig att alla inte vill det.

Dessutom tala om förnedrande att veta att hela avdelningen vet att man har skulder. Och att man får överblivet bröd. Låter som något hämtat från 1300-talet. 
Undrar om det ens är lagligt . Då det handlar om väldigt känslig information av privatperson.  Där hade jag aldrig velat jobba. 

Ursäkta men är det en seriös arbetsplats du arbetar på eller en sekt? Skämt och sido. Vad har ni med denna persons privatekonomi att göra? Det är bara en person som har rätt att veta det. Och det är mellan chefen och den med skulden. Eftersom det oftast blir löneutmätning som går igenom dom.

Sedan får man nog respektera att alla man  arbetar med inte vill fläkta ut sitt privatliv.  Tyvärr finns det mycket människor som TROR att dom har rätt till det. Och den kategorin är oftast väldigt snokiga och skvallriga. Jag hade satt ner foten direkt. Finns inget annat sätt handskas med detta. Det är ju ingen socitetsklubb
 Vill man skaffa nära vänner, får man göra det utanför arbetsplatsen. Annars är det inte speciellt professionellt. Folk har full rätt att få vara privata.

Nu är det inte så att alla vet allt som jag vet. Men det finns en omtanke om människor på alla nivåer i pyramiden.

Så är det på min arbetsplats också, dock i USA men med kollegor i många andra länder.
Vi ställer upp för varandra och om någon har mycket olyckliga omständigheter kan vi också skapa en gofoundme tillsammans med dem för att stötta dem ekonomiskt om så behövs. 

Det kommer att bli mer och mer så att folk kommer tvingas klara sig ensamma, om de inte vill eller kan betala för omsorg/vård. Det är lite så att vi får de tider vi själva är med om att skapa. Vi har valt ett samhälle där vi allt mer bara tänker på oss själva och nära och kära, och det lär inte ändras om inget revolutionerande händer.

Samtidigt kan det vara bra, för en människa som tvingas klara sig själv blir ofta starkare och mer medveten om vad hon faktiskt klarar av att hantera.

Folk som alltid har människor i sin omgivning som ställer upp för dem när något händer, vaggas ofta in i en falsk trygghet i föreställningen om att dessa alltid kommer att finnas där för dem. Men saker kan förändras snabbare än man tror, och vänner och kompisar ska man inte ta för givet, för idag är det ofta så att den som drabbas av något allvarligt överger även de som kallar sig vänner.

Vänta, får man inte skaffa nära vänner på arbetsplatsen? Det får jag nog berätta för min bästa vän sedan många år tillbaka, som jag blev vän med på arbetsplatsen. Tråkigt då han är en så schyst polare.