Jag orkar inte låtsas älska mitt bonusbarn längre

Sluta bryt ryggen av dig för att tillgodo se allas behov utom dina. 
Din man tar inte tag i problemet. Det kommer inte bli någon förändring för din man ser inget problem.

Bli särbo de veckor han har sonen. 

Kanske är det dags att helt enkelt sluta kämpa mot naturen? Om vi nu ska vara brutalt ärliga, varför tvinga fram kärlek som inte finns? Kanske är det inte bara okej, utan helt rationellt, att känna lättnad när barnet inte är där. Kanske är det faktiskt sunt att acceptera att vissa relationer aldrig kommer att bli "mysiga familjeklipp". Alla historier om bonusföräldrar som mirakulöst blir bästa vänner med tonåringar är överdrivna sagor för vuxna som vill känna sig goda. Om du verkligen älskar din man, kanske det smartaste är att fokusera på det, och inte känna skuld över något biologiskt och emotionellt grundläggande,att du inte kan tvinga fram moderlig kärlek. Det kanske inte gör dig till ett monster, bara till en människa med realistiska gränser.

Jag vet att det här kommer låta hemskt och att många kommer döma mig, men jag måste säga det. Jag älskar min man. Jag vill leva med honom. Men hans son? jag står inte ut längre. Han är oartig, vägrar lyssna och verkar göra allt för att skapa bråk. Jag har försökt vara tålmodig, jag har försökt vara ?den goda bonusmamman? som alla säger att man ska vara. Men jag känner ingen värme för honom. Inget. Snarare tvärtom.

När jag säger något till honom himlar han med ögonen eller springer till sin pappa och vinklar historien så att jag framstår som elak. Min man försvarar honom nästan alltid. Det känns som att jag är en gäst i mitt eget hem varannan vecka.

Alla pratar om hur man ?ska älska barnen som sina egna? ? men vad gör man när det bara inte går? Är jag ett monster för att jag längtar till veckorna då han är hos sin mamma och jag äntligen kan andas?

Förstår att det kan bli jobbigt med bonusfamiljer, det har verkligen inte varit helt friktionsfritt i vår familj heller (vi har två gemensamma barn och jag har två sen innan , en som är vuxen nu). Men varje gång jag läser såna här trådar om bonusmammor som ogillar bonusbarnen kan jag inte låta bli att tänka: Varför var ni tvugna att träffa någon som har barn? Och dessutom måste du ju märkt hur sonen var innan ni gifte er?

Det här är iförsej långt ifrån den ?värsta? tråden.. Har läst trådar som har fått mig att känna att jag aldrig skulle våga lämna min sambo så att våra barn får en bonusmamma.. hemskt att man ska behöva känna så. 

Man måste väl inte älska sitt bonusbarn och de flesta älskar kanske inte bonusbarnen som sina egna. Och ja man har självklart rätt att bli arg på och säga till bonusbarnen när de gör något fel eller inte beter sig bra. Men nej jag tror inte det blir bra om man lever tillsammans och verkligen ogillar eller till och med hatar sitt bonusbarn (säger inte att TS hatar honom alltså men har läst om andra som gör det) , då är det nog bäst för alla att separera.