Har tröttnat på ”bonus”-familjen

Problemet här någonstans hamnar i att du har ändå valt dig in i situationen, vilket barnen inte gjort - vilket också sätter perspektivet på problemet. 

Har du problem med bonusbarnen måste du sätta dig ned med pappan och ni gemensamt måste bestämma vad som ska gälla i ert hem, hur konflikter ska lösas, vem som ska göra vad och framförallt vart gränserna ska gå. Barn förstår inte från ett hem till ett annat helt automatiskt om vad som gäller eller inte. Barn är reaktiva ur det perspektivet - och kaoset är ursprunget ur saknaden av struktur.

Jag säger inte att ni ska bedriva ett fängelsehem med piska och smisk, men dåligt beteende måste få konsekvenser, och det måste finnas gällande rutiner - annars är ni hopplöst förlorade - och barnen måste vara inkluderade i den processen - för ALLAS trevnad - efter sitt förstånd och sin ålder.

Allting löser sig inte bara för att du blivit kär i deras pappa och hals över huvud ska leka nya lyckliga familjen, det går inte till så och det borde du redan då ha insett. Historiken barnen har med sig från tidigare förhållanden och hem följer givetvis med dem, och när det inte är så och det saknas struktur i där de är nu - med en ny vuxen, som inte är deras biologiska förälder - BLIR det kaos. Det är defakto inte barnen som skapat kaoset - det är NI. Och innan ni reder ut det, kommer det inte bli bättre med barnen heller. Så enkel är fakta. Sen förstår jag att situationen inte är så enkel, men det är därifrån ni måste börja bena, arbeta tillsammans som ett team och ta steg - ett i taget - att bättre fungera som en familj tillsammans igen. Det är inget som magiskt inträffar, utan precis som en relation, det måste man jobba för att få fungerande.

Du har signat upp för ett förhållande med en man MED TVÅ BARN. Det är liksom en paket-deal och något du visste om.

Valt det här är exakt vad du har gjort. Och vet du vad? Det kommer aldrig bara vara du och ?ditt? barn. Det har du sett till helt självmant genom att skaffa barn med en man som redan har barn. Därmed har ?ditt? barn syskon och du har andra barn i hemmet. Detta må vara ditt första biologiska barn men det är familjens tredje barn. Om du förväntar dig att det kommer vara som att få sitt första barn normalt är så kommer du bli mycket besviken. Sen att denna tråd mest verkar vara ett försök att provocera är en annan sak. Svarar för jag vet att det finns folk som på riktigt tänker och känner som du.

Och här är ännu ett skäl til att jag aldrig kommer dejta någon med barn.

Det är lite sorgligt att du har den inställningen. Både gentemot mannen och hans barn. 
Men också för att det kanske inte blir såsom du tänkt gällande den här nya bebisen. Det är ditt första barn (läser jag). Allt kommer vara nytt för dig, du kommer gå helt upp i det. Även om han inte hade haft barn så hade han varit snäppet bort från det hela jämfört med dig, eftersom han lär gå tillbaka till arbetet samt att han (förväntas) ha lite mer koll på hemmet, handling, matlagning och så. Kanske. 
Men här har ni ett extra lager och det är hans barn. Han blir inte mindre pappa till dem för att han får ett till barn. Bara så att du inte blir besviken. 

Du har frivilligt klivit in i resterna efter en bilkrasch, alltså en skilsmässofamilj, men ändå förväntar du dig en idyll?

Barnen kanske sörjer sin splittrade familj? Mannen kanske plågas av dåligt samvete? Och så dyker du upp som gumman i lådan och vill bli bekräftad och skapa något nytt efter din vilja.

Hur naiv får man vara?

Är du beredd på att leva varannan veckas liv om ett par år?
För det är ju så det kommer att bli om du ger dig av.
Pappan kommer ju att ha sina barn hos sig både sin tidigare och erat gemensamma, han kommer ju inte att ge upp sina tidigare barn så antingen lämnar du och i början bor erat barn hos dig men att pappan kommer och hälsar på och sen mer och mer har barnet hos sig och sen att ni delar först 2-3 dagar i taget och sen varannan vecka.
Annars om du inte vill ha det så måste ni ju på något sätt hitta en lösning.
Pappan har 3 barn och du ett och alla barn är syskon, det kommer inte ifrån och är det ni måste ställa er till.

Förstår att man inte kan veta hur livet ska bli när man flyttar ihop med någon som har barn utan det kommer först när man flyttar ihop men hur länge har ni bott i hop? är det först nu som hans barn blivit ett problem för dig?
Pratade ni inte om det och bonussituationen hur den är och hur ni tänker om framtiden innan ni blev gravida?
Hur tänkte du själv om livet med din man, hans barn och gemensamt?
Hur gick dina tankar innan?
Har ni pratat igenom erat gemensamma liv?
För dig är ju erat barn allt men för honom är alla tre barn lika mycket.

Ni måste diskutera hur ni ska ha det hemma annars blir det separation och du får leva varannan veckas liv med ditt barn. 
Träffat han sen någon ny kommer troligtvis den kvinnan har åsikter om ditt barn.

Verkar ju konstigt att du har känslor för din sambo som är boven i dramat eftersom han inte fostrar sina barn och lägger över ansvaret att styra upp på dig. Har barnen varit väluppfostrade innan och din sambo en engagerad pappa tidigare eftersom du valt att skaffa barn med honom?

Varför väljer du att frivilligt skaffa barn mitt i detta pågående kaos?  Exakt vad kommer bli bättre av ännu ett barn?

Nu kommer hälften av detta kaos vara DITT ansvar eftersom du är mamma till ert gemensamma.  Nu måste du rycka in och skapa regler och rutiner för alla att följa om du ska kunna vara just mamma till ditt barn. 

Väljer du att separera så kommer högst troligt någon ny bonus dyka upp och ha åsikter om erat vv-boende.... 

Du ska alltså skaffa barn med en man som redan visat sig vara en usel pappa? Du såg med egna ögon att han inte tog sitt ansvar för barnen, men tänkte ändå att det var en bra idé att ha just honom som pappa till din unge. 

Flytta redan nu, och sen när din bebis ska vara hos sin pappa så finns där en ny kvinna som kan irritera sig både på din jobbiga unge och hans tidigare jobbiga ungar.