Hur vanligt är det att tonårsrelationer håller?

Håller hur länge?

För livet - väldigt ovanligt men det förekommer.

Ovanligt att de håller länge. Naturligtvis finns det undantag, men de är inte många. 

Sedan är det skillnad på om man träffas när man är 15 eller 19. Många träffas på universitet och då är chansen större att det håller än om man träffas i grundskolan eller gymnasiet. 

Det är alltså starten av gymnasiet. Och hur länge menar jag livet ut. Känns bara inte som att man ska investera allt i en tonårskärlek?

Det är väl ovanligt men inte omöjligt. Mina föräldrar har känt varandra sedan de var 13 och började dejta vid 16-17 års ålder, i år firade de sin fyrtioåriga bröllopsdag. Det längsta förhållandet jag hade i 16-17-årsåldern var typ åtta månader.

Vad menar du med att investera allt i relationen?

Självklart köper man inte bostad tillsammans eller skaffar barn. Men naturligtvis tar man relationen på samma allvar som man gör när man är äldre. Även om man är medveten om att det troligtvis inte håller. Men det kan hålla några år. 

Investera allt, när då och vad? När man är 17 är det den stora oändlig kärleken. San ska man fortsätta plugga, träna och träffa kompisar

Är man 25 med jobb, sammanboende med den man träffade på gymnsiet är det väl helt ok att investera allt.

Skulle säga att det inte är så vanligt. De flesta gymnasierelationer håller inte ens hela gymnasietiden. Tror det bara är ett par som hållt ihop tills nu (30-års åldern) som gick i min parallellklass på gymnasiet, och då var vi 12 klasser, ca 360 pers. 

Ta reda på om ni har ungefär samma drömmar och planer. Går ni på samma program på gymnasiet? Har ni samma ambitioner i livet? Kommer ni plugga vidare efteråt? Om ja, kan båda tänka er att flytta till en annan stad om den andra vill det? Vill någon av er plugga utomlands ett år, hur förhåller den andra sig till det? 

Vissa frågor är såklart svåra att svara på redan nu men skulle säga att många gör slut efter gymnasiet för att de inser att den andra inte kan tänka sig att flytta med för att plugga. Och distans funkar tyvärr väldigt sällan under universitet. De flesta som hade partner när de började plugga mitt program hade gjort slut inom ett år. 

Skulle tyvärr säga att det bästa är att vara singel under första året av universitetet. Då får man den bästa upplevelsen. Man får fler vänner, har tid och ork att engagera sig i studentlivet och man har roligare. 

Nu vart det kanske lite väl pessimistiskt, men du kanske hittat världens bästa kille/tjej och ni kanske kommer bo kvar i samma stad och växer tillsammans. Då kan det funka. 

Min syrra träffade sin första kille andra året i gymnasiet. I dag, nästan 40 år senare är de fortfarande gifta.

Jag är 47 år gammal och dom relationer som startades av klasskompisar och skolkamrater i gymnasiet höll inte alls...ingen av dom är ihop idag..   och då pratar vi om ca 10 par totalt.  Några gifte sig men skilde sig kort därpå. Några barn föddes tätt inpå studenten också.  Idag är många inne på äktenskap nr 3 och sambo nr 4...  

Ska vi prata siffror är det väl typ nån promille som lyckas hålla ihop som "high school sweethearts" genom livet. 

Sen har vi ju gränsfallen... där kvinnan gick i gymnasiet och mötte en några år äldre kille och som sen höll ihop i 25 år...  dom är nog lite fler till antalet 

Procentuellt sett är det nog inte många. Men det finns absolut flera exempel när jag funderar på det så helt ovanligt är det inte.