Rådet från BUP att nonchalera är inte helt taget ur luften. Visst säger han fruktansvärt fula saker, men gör om det i huvudet till "jag är arg, jag är frustrerad, jag är besviken" och försök att svara på det och inte de fula orden.
Lär honom problemlösning. Varje utbrott har en anledning och visa honom att ni tar dessa på allvar. Hans reaktion på problemet var oacceptabel, men att han har ett problem, som ni tillsammans kan jobba på att lösa, är helt normalt och ok.
För dagbok över när han får sina utbrott. Finns det några mönster, som tid på dygnet, aktiviteter som triggar, trötthet, hunger, över- eller understimulering, etc. Kan ni se mönster så kan ni kanske undvika vissa triggers eller träna på vissa situationer eller på andra sätt förebygga utbrotten.
Visa hur man kan uttrycka sina känslor på acceptabla och konstruktiva sätt. Alla känner vi ilska, frustration och besvikelse, och det är sunt och normalt. Det gäller bara att hantera dessa känslor på ett bättre sätt. Berätta hur ni, hans föräldrar, gör, och spåna på andra idéer som han kan testa. Jag gillar liknelsen med att ilska är som raketbränsle. Det kan skjuta iväg en raket till månen om man använder det på rätt sätt, eller ställa till med en förödande explosion om man bara tuttar eld på det. På samma sätt kan ilskan vara en drivkraft till förändring och ett medel för att slåss mot det som är fel och orätt, eller så kan det ställa till kaos och såra dem man står närmast.
Med det sagt så ger utbrott konsekvenser. Jag föredrar att ge positiva belöningar och tillgång till privilegier med gott uppförande, istället för att dra in saker för dåligt uppförande. Tex, två timmar utan fula ord ger 15 minuters skärmtid, eller om vi tar oss igenom morgonrutinen utan gnissel så stannar vi till på lekplatsen på väg till skolan. Här gäller det förstås att ni tar kontrollen över tillgångarna och privilegierna annars leder det bara till fler konflikter.