Jag har ett barn som verkligen, verkligen suger på fotboll. Hen kan knappt dribbla, skjuter alltid åt fel håll och springer mest runt som en yr höna på planen. Och vet ni vad? Jag bryr mig inte. Jag tycker inte att alla barn måste vara små Messi. Fotboll ska vara kul, inte en prestationsångestmaskin.
Så, hur tänker ni? Ska man pressa sitt barn till att bli bra, eller låta dem misslyckas och ha kul? Jag menar, alla kan ju inte vara stjärnor, så varför låtsas?
Jag håller med! Bara en extremt liten procent kommer någonsin ändå att bli så bra att de kommer att göra karriär i sin sport, medan nästan alla kan dra nytta av motion, laganda, vänskaper, rörelseglädje och mycket annat som man kan få ut av att spela en sport - oavsett om man gör det bra eller dåligt.
Fram för att barn som är dåliga på sport får spela! Så länge de har kul.
Sedan har jag inget emot att de finns lag som vill spela lite mer seriöst ...
Som ett barn som tvingades göra något på elitnivå för att jag var duktig, men till slut hatade det, har jag två tankar :
1 så länge barnet tycker att det är roligt ändå, och det är ok och barnet inte blir mobbad eller så utan får vara med ändå, kör hårt
2 det kanske skulle vara bra om barnet har någon annan aktivitet också som hen gillar, som hen får känna att hen är bra på och kan utvecklas i. Det behöver inte vara en sport och behöver så klart inte vara någon elitsatsning, men nånting där hen får känna sig duktig.
Så länge ditt barn själv inte tycker det är jobbigt eller pinsamt att det inte alltid går så bra och så länge hen inte får ta en massa kritik och skit från lagkompisarna så kör på. Så länge hen tycker det är kul är det toppen med rörelse och lagsport. Det finns alltför många föräldrar och andra vuxna som pressar barn att de måste prestera, prestera, prestera.
Låt hen fortsätta ha kul så länge hen vill det och inte får en massa ovett för det. Tycker du har en härlig inställning att inte pressa och begära en massa av ditt barn på planen.
Känner en som var otroligt bekväm på planen. Sprang knappt när bollen rullade förbi. Pratade hellre med lagkompisen än att springa. Föräldrarna funderade både en och två gånger varför barnet ville fortstätta - förutom kompisarna.
Vid 12 års ålder hände något. Helt plötsligt sprang personen på bollen. Gjorde pass, fick upp ögonen för spelet. Vid 15-16 - vilken spelare! Visst kanske inte elitnivå men helt klart en av de bättre i laget!
Varför barnet fortsatte? De hade en grym laganda. Deras ledare jobbade med laget. De hade roligt på planen. De hade roligt utanför planen. De hade roligt på träningar. De kunde acceptera förluster och glädjas åt vinster!
Så bygger man lag och spelare. Inte för att ha små Messi eller en Zlatan på planen. Alla är lika viktiga men de behöver bara upptäcka det själva. Tills dess så fokuseras det på laget och sammanhållningen. Och ha ROLIGT!
Jag har ett barn som verkligen, verkligen suger på fotboll. Hen kan knappt dribbla, skjuter alltid åt fel håll och springer mest runt som en yr höna på planen. Och vet ni vad? Jag bryr mig inte. Jag tycker inte att alla barn måste vara små Messi. Fotboll ska vara kul, inte en prestationsångestmaskin.
Så, hur tänker ni? Ska man pressa sitt barn till att bli bra, eller låta dem misslyckas och ha kul? Jag menar, alla kan ju inte vara stjärnor, så varför låtsas?
Vad är grejen? Fotboll har man väl typ en handfull gånger per termin?