Man som reser mycket och krockar med mitt arbete

Jag lever med en man som inte har ett vanligt arbete, så att säga. Han har en egen verksamhet som inte drar in några pengar och som mest kan kallas för hobbyverksamhet. Den här hobbyverksamheten gör att han "behöver" åka iväg ibland. Det handlar om en vecka till tio dagar per månad. Då får jag ta ensamt ansvar för barn och hem och allt som rör detta. Barnen är numera hyfsat stora, går i skola och inget barn behöver längre vabbas som tidigare. Jag arbetar helt enkelt hemma om det behövs. De gånger jag absolut inte kan vara hemma, har jag sagt nej till pappans resor.

Nu har pappan dock börjat tycka att jag säger nej allt för ofta. Jag är av åsikten att mitt arbete, som jag tjänar pengar på, är viktigare än hans hobby. Han blir sur, för han bedriver också verksamhet faktiskt. Nu är jag inne i en extremt stressig period på jobbet, med rapporteringar, stora konferenser och annat som jag ansvarar för och som jag driver och leder. Men det bekommer inte pappan, som kör på och som drev igenom att få åka på en "tjänsteresa" här snart. Nu visar det sig att fritids stänger tidigt (vilket aviserades i måndags när info inför veckan kom), barnet som inte kan ta sig till aktivitet själv har aktivitet och jag har fått ett viktigt möte inbokat samma dag. Jag får liksom inte ihop det! Det här bekommer inte alls pappan som är helt inställd på att åka och tycker att jag får lösa det helt enkelt. Jag kan väl kolla med mina föräldrar! Mina föräldrar är redan involverade för att han ska kunna åka iväg och tycker att han bör stanna hemma när det blir så här. Det tycker jag också egentligen, men jag orkar inte dividera med mina föräldrar kring detta heller. 

Men nu har jag nått en gräns för vad jag klarar. Jag försöker ge honom utrymme att åka på det här resorna, för jag vet att de är viktiga för honom, men nu börjar det bli på bekostnad av annat. Barnet som ska på aktivitet kommer inte kunna gå på den, eller så missar jag mitt möte som jag behöver vara med på. 

Hur får jag honom att förstå? Eller är jag orimlig? Han hänvisar ofta till vänner och gamla kollegor som minsann haft jättemycket tjänsteresor. Gemensamt för dem är att deras respektive gått ner i tid och kompenserats ekonomiskt. Jag arbetar full tid, i ett krävande jobb och bär min halva av våra gemensamma utgifter. 

Hur ska man tänka?

Jag lever med en man som inte har ett vanligt arbete, så att säga. Han har en egen verksamhet som inte drar in några pengar och som mest kan kallas för hobbyverksamhet. Den här hobbyverksamheten gör att han "behöver" åka iväg ibland. Det handlar om en vecka till tio dagar per månad. Då får jag ta ensamt ansvar för barn och hem och allt som rör detta. Barnen är numera hyfsat stora, går i skola och inget barn behöver längre vabbas som tidigare. Jag arbetar helt enkelt hemma om det behövs. De gånger jag absolut inte kan vara hemma, har jag sagt nej till pappans resor.

Nu har pappan dock börjat tycka att jag säger nej allt för ofta. Jag är av åsikten att mitt arbete, som jag tjänar pengar på, är viktigare än hans hobby. Han blir sur, för han bedriver också verksamhet faktiskt. Nu är jag inne i en extremt stressig period på jobbet, med rapporteringar, stora konferenser och annat som jag ansvarar för och som jag driver och leder. Men det bekommer inte pappan, som kör på och som drev igenom att få åka på en "tjänsteresa" här snart. Nu visar det sig att fritids stänger tidigt (vilket aviserades i måndags när info inför veckan kom), barnet som inte kan ta sig till aktivitet själv har aktivitet och jag har fått ett viktigt möte inbokat samma dag. Jag får liksom inte ihop det! Det här bekommer inte alls pappan som är helt inställd på att åka och tycker att jag får lösa det helt enkelt. Jag kan väl kolla med mina föräldrar! Mina föräldrar är redan involverade för att han ska kunna åka iväg och tycker att han bör stanna hemma när det blir så här. Det tycker jag också egentligen, men jag orkar inte dividera med mina föräldrar kring detta heller. 

Men nu har jag nått en gräns för vad jag klarar. Jag försöker ge honom utrymme att åka på det här resorna, för jag vet att de är viktiga för honom, men nu börjar det bli på bekostnad av annat. Barnet som ska på aktivitet kommer inte kunna gå på den, eller så missar jag mitt möte som jag behöver vara med på. 

Hur får jag honom att förstå? Eller är jag orimlig? Han hänvisar ofta till vänner och gamla kollegor som minsann haft jättemycket tjänsteresor. Gemensamt för dem är att deras respektive gått ner i tid och kompenserats ekonomiskt. Jag arbetar full tid, i ett krävande jobb och bär min halva av våra gemensamma utgifter. 

Hur ska man tänka?