Nekad barnlöshetsutredning utan fysisk träff
Ja, precis som rubriken lyder. Vi är två kvinnor i 30-årsåldern som nekats barnlöshetsutredning enbart baserat på våra sjukvårdsjournaler, läkaren som dömt oss har inte ens träffat oss. I våra journaler går det att finna depression och ångest för ca 3-4 år sedan, men inga extrema tillstånd som exempelvis psykos, missbruk etc. Vi är båda stabila idag och jobbar heltid, har hus, renoverar etc. Välfungerande, skötsamma och ?vanliga? helt enkelt. Det känns som ett hån att vi har ägnat år åt att jobba på att må bra psykiskt, gå ner i vikt för att passa in i deras BMI-krav, sluta snusa, köpa hus, etc för att kunna skaffa barn- bara för att få ett mycket krasst brev hem en fredag där en läkare som inte har träffat oss, har dragit fram det värsta som går att finna i våra journaler (som inte ens är så allvarliga grejer, lite ångest och depression för flera år sedan!) och påstår att vi inte är lämpliga som föräldrar.
Vi är båda socionomer. Vi har koll på barns behov, barnets bästa, allt det där. Det känns så fruktansvärt orättvist att vi döms så hårt för något som är så pass vanligt i dagens samhälle- inte minst hos hbtq-personer! Och när vi dessutom båda två är stabila sedan flera år. Dagligen träffar vi människor som uppenbart är mycket olämpliga föräldrar, men som har barn ändå eftersom de har möjlighet att själva skapa dem. Vi får inte ens chansen, på grund av att vi tagit hjälp av vården för att må bra- som vi ju gör idag. Känns som att det minsta de kan göra är att åtminstone träffa en för att göra en rättvis bedömning, det finns ju liksom fler sidor av en människa än vad en journal visar. Vi har båda dessutom ofta blivit missförstådda av vården. Det känns otroligt orättvist att vi döms så fruktansvärt hårt utifrån saker som dels inte är aktuella i dagsläget, men som inte heller varit särskilt allvarliga (inte ens på sjukskrivningsnivå). Vi förstår såklart att vissa saker är rutin när man ska ta emot donerade könsceller, men det här känns ju så extremt stigmatiserande, och särskilt eftersom de inte har träffat oss öht!
De signalerar ju bara att om man vågar söka hjälp för psykiskt mående så kommer det att användas emot en flera år senare. Det borde väl vara tvärtom, ses som ansvarstagande att man tagit hjälp för att bli bättre? Det är så ironiskt. Det enda som inte är ?botat? är min ADHD, men den är under kontroll eftersom jag har så pass många strategier. Och adhd ska ändå inte vara relevant i bedömningen såvida den inte är jättejättesvår och/eller hänger ihop med missbruk eller annan svår samsjuklighet?
Ja, vi skulle kunna skita i barnlöshetsmottagningen och gå direkt på privat, men det känns så ?onödigt? när vi egentligen ju visst passar in i deras krav om de bara skulle träffa oss och inte låta sina fördomar styra. Sen är det ju också väldigt dyrt. Om vi får regionsfinansierad vård så ?sparar? vi ju ca 30k minst.
Har någon ett tips på hur vi kan göra för att de ska ompröva, eller åtminstone ge oss en chans att ?bevisa? vår lämplighet, träffa oss irl och fråga oss om det som de oroar sig för? Det känns så extremt att överklaga. Vi känner oss så ensamma, kan knappt hitta någon som har varit med om samma, förutom i recensionerna för barnlöshetsmottagningen. Vi trodde att andra som blivit nekade har blivit det av rimliga skäl (typ svåra psykiska sjukdomar som är fullt aktuella och inte behandlade etc), men det känns ju som helt orimligt höga krav då man inte ens får ha mått lite dåligt för flera år sedan. Vi vet att avslaget inte är för evigt, men vi kan ju inte ändra vårt förflutna? Alla andra aspekter är ju check. Det känns dessutom lite stressigt om det ska ta massa tid då vi ju gärna hinner med ett syskon också.
Har någon fler varit med om detta? Löste det sig och hur? Det känns lite olagligt och diskriminerande att de överdriver så pass när det inte är någon ?svår? psykisk sjukdom någon av oss haft, hur skyddar man sin rätt i detta? Vi är helt lost och i kris, vi känner ingen som varit med om liknande.