HSP-människa och dejting…
Jag har skrivit med en kille i två månader, utan att ha setts. (Kanske inte rekommenderas) Vi har snackat om allt. Djupa saker framför allt. Vi har så mycket gemensamma intressen och lika synsätt på mycket i livet. Jag har blivit glad varje dag när jag sett att han har skrivit ett SMS och jag har känt mig behövd på något sätt, som att jag betyder någonting. Han har varit en ny typ av luft att andas. Lättare än den vanliga som jag andades innan jag började skriva med honom. (Klyscha, men det är så det har känts.)Härom dagen träffades vi i alla fall, för första gången, utan att ens ha pratat i telefon innan någon gång. Jag var skitnervös. Hade gråtit innan och varit så uppe i varv. Rädd för att göra fel, rädd för mig själv, för allt. Han var jättefin som person, såg jättebra ut, var jordnära och lugn som han framstod i sms:en också. Kändes som att vi klickade på något sätt? men det var ändå någonting som inte kändes helt hundra?
Jag känner mig så jävla barnslig och ?fel? som känner som jag gör. Att jag har gråtit efter ?dejten/träffen? för att det inte kändes som jag hade hoppats. Känner mig tom. Vilsen. Taskig mot honom, även om jag inte vet hur han känner nu efter. Kanske känner samma sak, vi har inte pratat mer än skrivit typ ?tack för ikväll :)?.
Jag är glad över att jag vågade träffa honom, men är helt dränerad och känns som att jag aldrig kommer orka med något sånt här igen. Jag är så känslig som person (det har verkligen inte framgått), och tar väldigt hårt på ?motgångar?. Livet i allmänhet samt på jobb, och har en lång erfarenhet av psykisk ohälsa med panikångest och skit som satt sina spår av att inte riktigt ?våga?. Jag vet inte vart jag ville komma med det här. Bara lätta på tankarna tror jag.
Må han inte finna denna tråd. Cause I. Will. Die.🥲