Mamma till pojkar, funderingar...

Jag tror att vi som har pojkar nu får försöka ändra det här själva.
Se till att vara nära våra söner.
Hålla kontakten.
Lära dem hur viktigt det är med relationer och spegla detta i handling. Vilket då förstås också landar på våra män/sambos/partners = alltså deras pappor!

Mamman är ofta den som är närmast sitt barn när det föds. För mig som mamma låg det ju närmare att ringa min egen mamma om jag undrade saker, än att ringa min svärmor. Att bjuda in henne tycker jag ändå på något sätt var min mans ansvar. Så att inte farföräldrarna blir något slags bifigurer.

Fast jag gör ju det. Och alla mammor jag vet gör det. Men om flickmammor samtidigt nu idag 2025 går ut med inställningen att svärmor är dum, att mormor är mer värd än farmor, att flickor är finare. Då motarbetar de ju aktivt det, med.

Jag håller inte med om att mamman per definition är närmare. Mina barns pappa har sen dag ett hållit, lekt, och ha varit där. Han läser med barnen, han klipper deras naglar, han får på aktiviteter och fixar frukost. Han kramar dem och säger att han älskar dem. Vi delade 50/50 på föräldraledigheten. När jag ammade tog han mer ansvar för vårt äldre barn och bondade mer där. Vi är två vuxna, vi är två föräldrar. Vårt mål är att barnen ska vara lika trygga med oss båda.

Att det är mannen som får bjuda in sina föräldrar, absolut. Men då vill det ju till att kvinnan inte motarbetar, inte ser ned på dem eller försöker hindra det för att ge sina föräldrar förtur. Det är ju ingen match som nån ska vinna?

För oss är det helt tvärtom. För sonen är farmor den stora idolen (och farfar). Det beror ju så mycket på vilka far- och morföräldrarna är som människor. Min mamma är knepig och tar liksom inte sonen på allvar, och min pappa talar ett annat språk. Farmor och farfar är däremot personer som lärt min son mycket om livet och världen, och han blir alltid glad över att träffa dem. Så det beror mycket på personligheten också.

Nu läser du in saker som jag inte skrivit.
Jag menade i direkt anslutning till förlossning och de första skälvande veckorna av att vara mamma. Då låg det i alla fall närmare till hands för mig att ringa min egen mamma och inte min mans...
Men det kan säkert finnas dem som hellre tar kontakt med svärmor i det läget, vad vet jag.

Om det finns kvinnor som är mammor till döttrar och som tycker att de själva ska ges eller ha högre prio i barnbarnens liv än de potentiella barnbarnens farmor så får det stå för dem. Det vore en hemsk inställning i så fall.
Om mina söner blir pappor så ser jag fram emot att bilda ett stöd, en gemenskap, för den lilla familjen ihop med min svärdotters båda föräldrar. 

När barnen varit små har det varit samma för oss. Barnen har varit mycket närmare sina farföräldrar än sina morföräldrar. 

Nej det är inte så "människor ser på dina pojkar". Tycker det är stört. Den dokumentär du refererade till handlar uppenbart om två kvinnor som har problem med sig själva och borde ta ansvar för det och jobba med sina egna problem. Googlade den ena av dem och ja det stämde. Att det finns kvinnor som vill ha döttrar stämmer ja men om man får en pojke borde man vara lika glad och hantera det. Och blir man så deprimerad över det söka hjälp. Hälften av alla föräldrar är dessutom män så det blir en märklig ensidig diskussion det här. 

Jag tror det delvis handlar om synen på män rent allmänt. I media och i vissa kvinnogrupper finns en syn på män som det stora problemet i samhället och jag tror det smittar av sig både i synen på pojkar och mannens släkt. Det är visserligen omedvetet men både tragiskt och felaktigt och här har vi alla ett ansvar att sluta med svepande värderingar om respektive kön.

Nämen inte en sån här tråd igen haha.

Det är DU som bestämmer hur din relation med dina barn är oavsett kön.
 
Se till att dina pojkar lever jämställt med sina framtida damer så blir relationen med farmor/mormor också jämställd. 

Ofta är det kvinnan som roddar i relationer och då ligger oftast ens egen familj närmare. Männen måste steppa upp och hålla kontakten med sin familj, fixa träffar, hålla reda på födelsedagar etc etc. Många förväntar sig att kvinnan ska sköta den delen med hans familj också och då blir det ofta som det blir! Det är ju liksom sällan konstigt att de flesta är närmare sin egen familj, som sagt. De har man känt hela livet och man kan dem innan och utan. Nu kommer helt plötsligt en massa folk som man definitivt inte valt själv in i ens liv och kräver att få vara delaktiga, kräver tillgång, kräver kärlek. Det är fasen inte lätt, alltså!
Jag har alltid låtit mina pojkvänner sköta relationerna med sin släkt, introducera dem, presentera dem, så har jag skött den delen med min familj. Det har funkat skapligt i alla fall, men ofta landat i att svärsläkten tycker jag är en rätt märklig kuf som inte bjuder in, är översocial, inte trippar runt i ett litet förkläde och har en enkel men mastodontisk brunch redo att bjuda på oavsett tid på dygnet. De är även sura för att vi umgås mer med min familj. Man verkar rent ut sagt chockad att mannen förväntas ta ansvar för sina egna relationer och vårda dem och ansvaret läggs på kvinnan!
Ett ex frågade t.o.m "Varför bjuder du bara hem dina föräldrar och aldrig mina???". Alltså hallå i huvudet eller.....???

Så det är nåt att tänka på! Lär era söner att vårda och ta ansvar för sina egna relationer inte bara förvänta er att kvinnan ska ta ansvar för allt socialt! Då blir det lätt att svärmor gör intryck av en bufflig, otrevlig människa som lägger sig i, tar sig friheter, klampar in i privatlivet oinbjuden, även om tanken inte alls är så!

Absolut - men det jag menar är ju att på samma vis är det ju närmare till hands för pappan att då ringa sina föräldrar, och att råden de ger kan också vara lika värdefulla för familjen som mammans föräldrar. Jag ser för ofta hur man där anser att mormors råd är det enda rätta. Men även en nybliven pappa kan ju (har ju) säkert massor av funderingar och då är det ju naturligtvis mer naturligt att fråga sina föräldrar på samma vis. 

Och det du skriver i andra stycket är ju precis det jag ser, kvinnor som verkligen stänger ute pappans föräldrar, anser att sin egen mamma ska få fritt spelrum men farmor får gott stå tillbaka (även om pappan har kontakten). Det tycker jagr en så otroligt tråkigt inställning som jag hört för ofta .