Jag vet väl om att jag är värdelös

Synd. Hoppas du hittar nya relationer. 
Testa schackklubb, dansskola, bokklubb eller någon annan aktivitet som involverar att träffa andra människor.
Jag vill lära mig segla, åka på en veckokurs i adriatiska havet eller nå sånt. 

Börja med att söka hjälp så du slutar tro att du inte har något värde eller att ingen vill umgås med dig. Att umgås med någon med dålig självkänsla är ofta jobbigt så får du ordning på den biten tror jag absolut det finns chans att du får nya sociala kontakter.

Förmodligen är du redan jobbigt medveten om det här....men att du inte skulle ha något värde för andra äger bara riktighet i ditt egna huvud....dessvärre är det där inne den tanken gör allra mest skada.

Det finns saker du kan göra, men alla sätt som finns involverar dig och att du måste göra saker...vilket jag skulle tro inte är så lätt för dig.

Första steget till förändring är medvetenhet.

Nu har du uttryckt dina tankar och problem, nu är det dags för en förändring.
Det är en lögn att du inte har något värde. Om du tror på den lögnen så agerar du därefter och resultatet kan bli att du känner så. För du drar dig undan människor som annars hade kunnat bli din vän och som kunde ha visat dig att dom älskar dig för den du är inte bara för det du gör. Alla människor är unika och har ett värde oavsett om dom kan jobba och betala skatt eller inte. 

Du har mycket stolthet om du inte vågar be om hjälp. Alla människor behöver hjälp ibland och för mig är äkta vänskap att ibland få ge hjälp och ibland vara den som behöver hjälp. För vänner får man vara till besvär ibland. 
Låg självkänsla kan lura en och tro att man inte kan förändras. 
Jag tänker att förlåt dig själv för att du har brutit vänskapskontakter. Och våga kontakta någon och säg jag ber om ursäkt att jag inte hört av mig, men det skulle vara roligt att återknyta kontakten, ska vi hitta på något och bestämma en träff...
Förslagsvis något som ni båda skulle uppskatta, gå på konsert med fika, bjuda hem på lunch, ta en joggingtur, ta en tur med båten.
Jag skulle starkt rekommendera samtalsstöd, där du kan sätta ord på dina känslor o tankar som du har. Som du säger det finns en anledning till din låga självkänsla och du vill inte nämna den. Jag tror inte på att fastna i det förflutna, men kan vara bra att prata om för att sen gå vidare och kunna se vilka problem som det förflutna gett som du nu måste jobba med. T.ex. låg självkänsla, att inte ta hjälp, inte höra av sig till vänner etc. 

Egenvård för självkänsla: Säg till dig själv tre saker som du gjort bra under dagen. Behöver inte vara något speciellt, handlar om att se allt bra du gör. Lätt att se det som blev fel men inte allt som gjordes bra. 

Det kan bara bli bättre, du kan bli någons vän och hitta på kul saker med och finnas där för i vått och torrt. Kom ihåg relationer tar tid att utveckla och man får jobba på såna. 

Lycka till nu!!

Ja jag har gått lite kurser. Men jag har liksom inte relationsskapande i mig. Jag flyr direkt liksom. Det sitter i muskelminnet.

När jag var yngre så brukade jag styra upp happenings med ett gäng men det är som bortblåst.

I hear you. Jag tror kanske jag tappade bort mig ett tag när jag hamnade i en livskris. Jag gick hos psykolog och fick kbt för lite andra grejer vilket hjälpte men jag fick sluta ganska snart för jag uppehöll tider för folk som behövde hjälpen bättre. 

Det är väl lite så jag känner generellt. Att jag får maka på mig för andra ska fram.

Jag får väl gå privat. Men det är så dyrt.

För min familj har jag så klart ett värde. Men i mitt huvud känns det mest som värdet består i vad jag uträttar. 

 

Ja så är det så klart. Mitt problem är att jag är så självreflekterande och har väl nog en aura av klokhet Vilket gör att jag litar på min bedömning av situationen och gör att jag fastnar i en loop av självkritik.

Det Var inte meningen att låta självgod genom att säga att jag är klok men det är väl en egenskap jag är stolt över och många frågar mig om råd men egentligen ligger det mig i fatet det också eftersom det återigen är något jag uträttar. 

Allt detta gör ju att jag försöker vara så exakt och korrekt som möjligt vilket gör livet svårt. 

Tänk om jag bara kunde slarva utan att känna skam liksom. Bara sjukanmäla dig och ligga i soffan en dag och skita i allt.

Du är ju den andra personen att nämna samtalsstöd så jag fattar att det är steg 1. Ska försöka ta tag i det.

Att det förekommer prioritering inom vården förstår jag med anledning av de begränsade resurserna (tråkigt nog), men just det där att du behöver maka på dig är ju också en sak som skapas väldigt mycket i ditt eget huvud - Jag är själv likadan, att jag tycker andra är viktigare. Fast i mitt fall är det inget jag mår dåligt över, vilket det låter som att du gör och man kan liksom inte jämföra lidande, mår du dåligt så gör du ju. Det blir ju inte bättre eller mindre jobbigt bara för att det finns andra som har det värre.

Det är sant att det kan kosta en hel del att gå privat, beroende på var man bor och vad man söker. Tror att St Lukas har ganska okej priser om de finns där du bor. Tänk på att det är minst lika viktigt som din fysiska hälsa....många gånger kan det vara en bättre investering än att gå på massage med jämna mellanrum och dyra gymkort.

Det blir lätt en ond, självbekräftande cirkel det där som snurrar uppe i huvudet om vi inte låter det komma ut och speglas av någon annan.