Vill bilda familj men kan inte bli kär

Jag förstår att du måste känna mycket förtvivlan och frustration.

Ditt sista stycke är ungefär det jag hade tänkt skriva som svar. Om du inte älskar din kille, lägg korten på bordet och var öppen mot honom. Han förtjänar ju också att träffa nån som kan besvara hans känslor. Och så försöker du skaffa barn på egen hand. Jag har kompisar som gjort det (i Danmark) och det har gått bra.

Det finns ju kvinnokollektiv, du kanske kan flytta till ett sånt där det finns flera barn och ni kan hjälpas åt? Bara en idé.

Det blir ganska sällan som man planerat hela livet. Jag hade planerat att aldrig skaffa barn. Som 39-åring fick jag ändå en efterlängtad son med hjälp av just ivf. Sen ville jag plötsligt ha ett syskon till honom, men trots många försök blev det aldrig så. Så det blir inte alltid som man planerat, men det kan bli väldigt bra ändå.

Jag älskar ju honom men kanske mer som en nära vän / familjemedlem. Jag vill ju inte göra slut egentligen, men jag har svårt att förstå om det verkligen är honom jag inte vill ge upp eller tryggheten. Jag är ny i stan så han är min största trygghet i livet just nu på flera sätt.

Det som gör det hela så svårt är den biologiska klockan, hade det inte varit för den så hade jag nog bara låtit tiden gå... Men jag har däremot faktiskt varit ärlig mot honom, så han är medveten om allt detta. Han väljer ändå att vara kvar, men han börjar nog sakta inse att det kanske inte håller i längden. 

Tack för din uppmuntran angående att skaffa barn ensam. Jag vet också av kvinnor som gjort det och som verkar lyckliga. För mig har dock drömmen alltid handlat om att skaffa barn tillsammans med en partner, så jag har svårt att släppa taget om det, och kvinnokollektiv låter inte som något för mig i nuläget :/ Jag tror problemet är att jag är rätt så målmedveten som person och har alltid uppnått mina mål, och det kan vara riktigt tufft för mig när saker inte går som jag planerat. Så detta känns som ett riktigt stort misslyckande för mig...

Jag har funderat på om parterapi skulle kunna hjälpa oss, men som sagt, vi har redan pratat om allt detta och han har försökt jobba på sakerna jag stör mig på, men det hör liksom till personligheten så det är inget som bara går att ändra på och jag förväntar mig verkligen inte det heller... 

 

 

Gör slut. I slutändan så kommer du bara gå och älta problemen och aldrig känna att du gjorde rätt. Detta är ju inte vad du vill egentligen och i slutändan kommer du bara se honom som en börda, oavsett hur snäll han är. 

IVF är ett alternativ, jag har två vänner som varit i Danmark och gjort det och bägge upplevde att det var det bästa för dem. Jag kan ju inte tala för dig men rent krasst skulle de flesta nog säga att de hellre skulle vilja ha barn själva än att skaffa dem med en partner de egetligen inte vill ha barn med,

Jag är aroace, dvs jag blir inte kär och har inget egetligt intresse av sex, och har två barn, som jag skaffat genom assisterad befruktning.

Livet blir sällan som man tänkt sig: Jag förstår att du, och de flesta, vill skaffa barn tillsammans med någon de älskar. För en del händer det inte av olika anledningar och då måste man utvärdera var drömmen och planen skär sig från varandra och vad man kan göra istället. Det kan även innebära att man ägnar lite tid att sörja det som inte blev, och det är ok. 

Tycker att du kanske har lite väl naiv syn på kärlek och förhållanden, det du verkar vilja ha ha är en 100% jämställd kärleksrelation där båda parter känner starka kärlekskänslor mot varandra, lite som i en hollywood film.

Tyvärr är ovanstånde något som är extremt ovanligt, alla relationer präglas av en ojämnlikhet i maktförhållandet där det så gott som alltid är en part som är mer kär än den andra (precis så som du beskriver din nuvarande relation, vilket är helt normalt). 

Om ditt krav är att du ska vara parten i relationen med starka kärlekskänslor så kan jag nästan garantera dig att du kommer då hamna i den situation din nuvarande partner är i där du kommer ingå relationen pga starka kärlekskänslor men din partner går in i relationen mer av praktiska skäl. 

Och precis som i ditt nuvarande scenario så kommer maktbalansen att bli väldigt snedfördelad där det så gott som alltid slutar med att den som är minst kär är den som per automatik blir dominant i relationen och kan styra villkoren för relation/familjebildning. Alltså din nuvarande roll. 

Så det du i praktiken kommer göra om du byter partner med kravet att du ska känna starka kärlekskänslor till nästa partner är att du också kommer hamna i underläge och behöva finna dig i att bli den undergivna partnern i relationen. 

Det är också betydligt mer vanligt att det (precis som i din relation) är mannen som har starkare kärlekskänslor och kvinnan som går in i relationen av mer praktiska skäl, det omvända förhållandet förekommer men är mer ovanligt av en rad skäl.  

Så jag tror att du behöver fundera noggrannt kring för och nackdelar här? 

Kan du finna dig i att vara den undergivna parten i en relation där du alltid kommer vara i underläge, om du inte hittar en mycket pålitlig man så är ju risken också stor för dig att mannen kan komma att på olika sätt utnyttja detta. 

Du får vara beredd att bosätta dig på en plats där du inte vill bo, fritiden kan komma att domineras av saker du inte alls är intresserad av, i er gemensamma ekonomi får du lite att säga till om. Din nya partner som du blir superkär i kanske har ett brinnande intresse för fädbodbruk i norrlands inland och vill leva som på 1800 talet, kära människor tenderar att acceptera sånt här och helt ändra sin livsstil för att få fortsätta leva i ett kärleksrus.

Detta är saker du kan behöva offra för att få leva i en relation där du känner starka kärlekskänslor. Vet att det låter väldigt cyniskt men att vara kär i en annan människa innebär per automatik att man gör sig undergiven och låter sig domineras, det är nästan garanterat att man på något sätt blir utnyttjad när man blir kär, och då menar jag inte kriminellt utnyttjande utan mer en skev maktbalans kring villkoren för relationen och familjebildandet. 

Förmodligen är det klokaste du kan göra nu att acceptera din situtation, du verkar ju ha en jättefin partner, gräset är inte grönare på andra sidan och hollywoodromantik är inget som finns i verkligheten! 

 

 

Jag har funderat på detta du säger tidigare, men 100% förstår jag ju att det aldrig blir och förväntar mig inte heller. Men i mina tidigare förhållanden så har det alltid känts lite mer jämställt, och framför allt så har jag alltid varit kär och inte varit lika osäker på mina känslor som jag är nu. Jag var lite förälskad och väldigt attraherad av min kille i början, men det gick över ganska fort (inom några få månader) och osäkerheten började ta över.

Jag tror inte det behöver vara så extremt som att jag blir underlägsen i förhållandet om jag blir kär i någon annan, däremot har jag ju absolut funderat på om jag kanske blir kär i någon som inte alls är snäll mot mig eller bra för mig på andra sätt. Det var bl.a. därför jag bestämde mig för att köra på det här förhållandet.

Det största problemet nu är inte att jag inte är kär eller attraherad egentligen, jag har börjat acceptera detta faktum. Utan det handlar om att jag blir frustrerad på honom och blir då kall eller lite elak mot honom. Och jag känner mig som en hemsk person för det. Jag hade hoppats att jag med tiden skulle bli mer tålmodig och accepterande men det verkar bara bli värre. Jag kanske fokusera terapin på det. Men jag misstänker att jag alltid kommer sakna eller undra vad som kunde ha varit, och vara lite avis på andra som verkar så kära... 

Men ja, jag är sjukt rädd för att göra slut för att försöka träffa någon annan och kanske sluta upp ensam eller värre; i en mycket sämre relation. 

Alla blir inte kära, utan för en del personer växer en stabil vardagskärlek fram med tiden, som kan vara lika rätt för dem,  som för dem som först bli kära och det sedan övergår i vardagskärlek.

Men för dig har inte vardagskärleken växt fram! Så det verkar inte fungera trots att det är en bra kille som du har hittat. 

Mitt råd är att du ska försöka bli gravid på egen hand. Både du och din kille är värda bättre förhållanden.

Intressant! Jag är som du, men ändå inte. Jag är ständigt kåt, men jag har aldrig varit kär eller förälskad i den meningen att jag känt åtrå eller saknad efter en specifik kvinna. Som ung hade jag massor av kortare sexuella äventyr, men kände aldrig att jag ville ha något längre samröre med någon av damerna. När det tog slut (i regel snabbt) ryckte jag på axlarna och började genast leta efter nästa villiga fruntimmer.
När jag så småningom kände att det kanske ändå var dags att bilda familj (alla andra gjorde ju det) valde jag inte med hjärtat direkt. Jag hade tre krav: min blivande fru skulle vara fullständigt psykiskt stabil samt ha ett bystmått och en iq på +2 standarddeviationer jämfört med genomsnittet. Och så blev det också, dvs. ett renodlat resonemangsparti, helt enkelt. Och det blev jättebra! Jag och lilla frun lever lyckliga tillsammans sedan flera år. Kyssar och romantik lyser med sin frånvaro och sex har vi enligt ett schema 2 ggr/månad (frun vill mindre, jag vill mer). Naturligtvis passar inte detta upplägg alla, eller ens särskilt många, men för oss är det perfekt. 

Min poäng är att förälskelse och heta känslor inte skall överskattas. Vardagen kommer ikapp så småningom ändå, och det är då man får se vad förhållandet går för.
Det viktigaste är ändå att man trivs tillsammans, respekterar varandra och ser varandra som ett team som drar åt samma håll. Min fru och jag ställer upp för varandra till 100 % och grälar aldrig. En regel vi har gemensamt är att vara tydliga med vad vi vill, men aldrig insistera så att den andra parten känner sig överkörd. Ett äktenskap är en enda lång övning i att kompromissa. 

Jo, just det! Två barn fick vi, trots att jag från början helst hade varit utan, om jag skall vara ärlig. Och det blev hur bra som helst, det också! Men hade vi inte kunnat få barn på naturlig väg hade jag sagt blankt nej till IVF eller adoption. Där hade min gräns gått.

Jag tror absolut att man inte ska överskatta förälskelse och heta känslor. Jag har varit i ett långt förhållande tidigare där jag hade det så i två år ungefär, sen gick det utför och jag kände mig inte ens kär längre några år senare. Sen vet jag inte om det var något specifit som gjorde att det blev så eller bara tiden, men jag är i alla fall mycket väl medveten om att det krävs mer än det för att vara lycklig med någon.

Det är klart att det är tufft att inte känna detta med min pojkvän och tänka att jag kanske aldrig mer får känna så om jag stannar med honom. Men jag tror ändå jag kommit så pass långt att jag är redo att acceptera det. Problemet är som sagt frustrationen. Du säger att du och din fru respekterar varandra och är ett team - se jag känner inte helt så tyvärr. Jag älskar min pojkvän framför allt för att han är otroligt snäll och alltid där för mig, men jag kan ändå känna mig ensam i förhållandet ibland på någon nivå. Vi har väldigt olika personligheter och det känns som vi ofta missförstår varandra, kommunikationen är inte helt naturlig som den är med de flesta andra jag varit med eller till och med vänner.Det är svårt att beskriva; poängen är att jag känner inte att jag respekterar honom som person så mycket som jag borde. Jag älskar honom mer för hur han är mot mig, än hur han som är person. Och jag tror att han kommer bli en underbar pappa, men jag är rädd att jag kanske kommer bli ännu mer tokig på honom om vi skaffar barn tillsammans.