Klimakterie, PMS - ständiga konflikter?

Kvinnan jag levt med i snart 25 år och har barn med har alltid haft lite hett humör men det har tilltagit senaste åren. Framförallt i samband med PMS, sen nånstans en bit efter 40 har det varit både att hon verkar lätt bli deprimerad. Men även arg. Tyvärr verkar det nu (närmare 50) tillta och inte bara vara några få dagar per månad utan nästan halva månaden.

Med två barn (snart tonåring och tonåring sen några år) så blir det endel prövningar. Jag tycker att hon ofta blir onödigt arg eller skapar onödiga konflikter - med både mig och barnen.

Själv tycker hon (eller iallafall säger så) att hon reagerar för att jag inte uppfostrar barnen och om hon inte gör något så blir det - enligt henne - dåligt. Hon måste bli arg för att "få som hon vill".

Jag tycker hon bråkar om skitsaker. Hon säger att hon redan sagt till vänligt om hur hon vill ha det, men att det inte händer nåt, så hon "måste" bli arg. Hon gör rätt mycket själv som JAG inte tycker är bästa sättet att göra saker på. Jag upplever att hon är den som blir arg, förbannad, deprimerad. Ofta kan jag ha gjort en massa grejor rätt ok, men hon hittar oftast nåt jag gjort "fel" och fokuserar på det, så det är sällan jag får beröm eller tack, men ofta jag får skäll. 

Om jag ska vara ärlig så har hon ganska mycket synpunkter om -alla- andra, folk på jobbet, barnen, sina syskon, sin mamma. Det är nog bara hennes pappa som gör "allt rätt". Möjligen har hon nån på jobbet som hon tycker är "kung" och gör allt rätt också. 

Ofta har hon förväntningar på att jag ska vara romantisk, saker ska vara bra, roliga osv, sen kommer verkligheten ikapp. Det är mycket att ratta runt ett hushåll med två heltidsarbetande och två barn. Jag tycker jag tar rätt mycket ansvar - vi delar rätt bra på uppgifterna hemma men visst är det så att några saker gör hon och andra gör jag. Mycket hon inte gör har hon valt att inte göra, mycket av det som hon gör kan jag göra - men då brukar hon ha mycket synpunkter på att jag gör "fel". Ibland kan hon säkert ha rätt - jag är sämre på vissa saker - men själv så gör hon inte det hon är sämre på alls utan låter mig göra de. 

Tyvärr blir det en dålig cirkel. Jag blir inte speciellt sugen att göra henne till lags när jag får skäll.

Tyvärr får ju samlivet också en törn, för bråkar man mycket blir det inte lika ofta intima situationer och mys. Plus att 15 år med barn som kommer in i sovrummet - eller nu när de är äldre lägger sig senare än oss så blir det sällan läge för en ostörd stund -  även om vi bitvis kan ha rätt bra i omgångar (med veckor utan sex). Sen har hon - om det har med förklimakterie att göra? - börjat att äta rätt onyttigt och gått upp i vikt, på semestrar och helger är det ofta ett par glas vin. Alkohol i kombo med svajigt humör är varken bra för hälsa eller samliv.

Vi blir ju båda äldre och det får man räkna med att man inte ser ut som en 25 åring, men det känns så onödigt med viktuppgång, för även om jag skulle önska jag inte såg det så är löst sittande lite stora kläder inte så sexigt (det finns kvinnor med former som fortsätter klä sig "snyggt" och de som plötsligt kör en "tantstil" på klädseln och min respektive har tyvärr glidit över mot de lite tantigare valen även om hon fortfarande har några kläder som hon ser bra ut i - men hemma åker ofta lösa brallor och lite stora tröjor på). Jag försöker iallafall käka hyggligt nyttigt, rynkor och tunnare hår är svårare att göra nåt åt. Om jag håller igen på maten så tar hon gärna en extra bit. Och köper hem godis och chips. Men hon klagar på att jag inte äter lika mycket grönsaker (hemma) som hon (fast i ärlighetens namn så tror jag att jag äter mer grönt på lunchen då jag väljer sådana alternativ - men kanske inte käkar en halv gurka om det bara finns en grönsak hemma).

Dessutom har hon problem med högt blodtryck och det verkar ligga i släkten så jag tycker att hon även pga detta borde fundera på hur hon lever och äter. Och jag förstår faktiskt inte hur läkare kan skriva ut blodtrycksmedicin men inte råda till mindre alkohol och bättre mat. Att hon väger mer är nog inte "genetiskt" som hon nån gång sagt, utan helt enkelt att hon äter mer mat, och betydligt mer onyttigt som chips, glass, vin osv - skulle jag äta samma så tror jag att jag också skulle ha problem med både övervikt och blodtryck. (sen kan säkert hormoner och genetik göra att man har större sug efter mat, men även jag tycker chips och läsk är gott men håller emot).

Jag tycker i grunden om henne, men det blir så svårt när det så ofta blir konflikter. Nån vecka i månaden är hon på bra humör. Om man har det trevligt, mysigt - och ibland trevligt i sängen - och framförallt undviker att bråka så spelar utseende mindre roll. Men kombon att hon både är arg mest hela tiden och inte tar hand om sitt utseende gör att det blir uppförsbacke. För, när vi har det bra kan det vara riktigt bra - det är bara det att från varit konflikt några dagar i månaden är det nu "inte konflikt" någon vecka i månaden.

Nu blev detta ett allmänt gnäll.   Men frågan är; vad gör man?

Om jag säger att hon borde prata med en läkare om hormoner och att hon verkar bli väldigt påverkad av PMS säger hon att jag har fel. Hon har inte PMS och humöret är inte påvekat av "cykeln" (fast det är så otroligt tydligt att precis innan mens är hon arg över varenda sak).

Om jag säger att hon borde tänka på sin kost blir hon förbannad. 

Om jag nämner alkoholintag så slår hon ifrån sig och säger att de flesta tar "ett glas" på helg och semester (hon tar ofta ett par glas, men bara ett par ggr / mån är hon "berusad" så man hör på röst / sluddrar osv. - själv drack jag så jag blev berusad när jag var ung men slutade när jag fick barn, nu tar jag en öl eller ett glas vin ett par gånger i månaden men i princip aldrig mer (är väl nån fest vartannat år när det kan bli mer).

Jag har hållit ut ett par år, men frågan är - är detta övergående eller kommer det vara så här resten av livet? Kan det plötsligt vända när klimakteriet är över?

Jag har förstått att detta med PMS och klimakteriet kan ställa till det rejält för endel kvinnor - och jag tror att min respektive är en utav dem. Problemet är att hon inte verkar se sig själv i dessa problem, eller erkänna dem. Skulle hon efter att ha bråkat, skrikit och förstört en helg för hela familjen säga att "oj jag är ledsen, mitt humör drog iväg" - men det händer i princip aldrig. Hon brukar oftast säga att hennes arga humör eller att hon blir deprimerad är pga att vi andra betett oss dåligt. Jag har försökt få att vi ska gå och prata med någon, men det vill hon inte, det "tror hon inte på".

Och - det jag läst så är övervikt - brist på motion - alkohol - dålig sömn - PMS - klimakterie något som hänger samman. Har man problem med PMS/klimakterie så blir det inte direkt bättre om man missköter det andra.

För det har jag förstått - de finns de som har problem, men ser dem, tar hjälp och hittar en väg kring dem. Och jag skulle gärna försöka hjälpa till om hon sträckte ut en hand och erkände sina problem och kanske gick och pratade med någon. Men när hon bara pekar på att hennes dåliga humör är pga andra (jag och barnen) och det är VI som ska ändra oss så kommer det att ordna sig, då känns det rätt hopplöst.

Och jag förstår att jag inte är perfekt. Få av oss är det. Men när jag gjort nåt som var mindre bra så brukar jag ändå förstå att jag hade en stor del i det - inte enbart skylla på andra.