Upptagenhet =statusmarkör??
Jag är så jävla trött på att vi hyllar upptagenhet som en statusmarkörÄrligt talat ? när blev det fint att alltid vara stressad, jäktad och ?ha fullt upp?? Vi lever i ett samhälle där folk nästan tävlar i vem som hinner minst, sover minst och springer fortast mellan jobb, träning, barnens aktiviteter och ännu ett ?måste?. Det är som om kalendern är ett visitkort och ju rödare markeringar, desto högre värde som människa.
Men vem fan mår bra av det här? Ingen. Ändå fortsätter vi. Vi applåderar chefen som skryter om att hen aldrig tar semester. Vi beundrar föräldern som lyckas pressa in fyra olika aktiviteter för ungarna på en och samma kväll. Vi kallar det ?driv? och ?engagemang?, fast det egentligen bara är en kollektiv utmattningsfest.
Jag är så jävla trött på att vi låtsas som att ständig upptagenhet är ett tecken på styrka, när det i själva verket är ett tecken på att vi tappat greppet. Det är inte starkt att aldrig vila. Det är inte framgång att aldrig kunna sitta still. Det är tragiskt. Och det smittar ? barn lär sig att det är fult att ha tråkigt, att stillhet är lika med misslyckande.
När någon faktiskt säger: ?Jag gör ingenting i helgen? blir det nästan pinsamt i rummet. Man förväntas be om ursäkt för att man väljer återhämtning framför ännu ett mingel eller ännu en kurs i ?självoptimering?. Varför? Sedan när blev ?ingenting? ett skällsord?
Jag menar: livet är inte en jävla kalenderpost. Det är inte en prestationstävling. Och när vi på riktigt börjar romantisera utbrändhet som något ?imponerande? ? då är vi farligt vilse.
Så, här är mitt förslag: nästa gång någon stoltserar med att de har ?fullt upp till nästa år? ? våga inte imponeras. Våga istället tänka: ?Stackars dig.? För det är faktiskt det enda rimliga svaret.