Polis, psykolog och socionom av den anledningen att jag inte är menad att jobba med det som man ofta möter inom dessa yrken; missbruk, svår psykisk ohälsa, svåra psykosociala problem, våld, barnmisshandel etc. Jag är inte heller så sugen på att jobba inom t ex arbetsförmedlingen eller försäkringskassan, jag känner bara att jag inte hade passat där.
Jag kan tänka mig att bli lektor på universitet men inte lärare på grundskola eller gymnasium. Jag tror inte mitt tålamod räcker för det.
Jag är utbildad inom ett vårdyrke men jag skulle inte passa att jobba inom akutvård eller ambulans, jag är lite för stresskänslig. Samma sak gäller nog att jobba som brandman, min pappa var brandman i 40 år innan han gick i pension och han sa att det var många som underskattade hur psykiskt påfrestande yrket är. Det är inte bara krav på fysiska förutsättningar, det krävs verkligen ett psyke av stål för att orka med.
Yrken som går ut på att köra bil långa sträckor eftersom jag dels inte älskar bilar så överdrivet mycket, jag gillar inte att sitta still så länge och jag kan bli stressad om jag inte känner till trafiken. Att behöva sova i en bil, förlita sig på bensinmackstoaletter och snabbmat för att orka med yrket känns inte heller så lockande.
Yrken som kräver stor kunskap inom datorer eller bilar skulle inte heller vara något för mig eftersom jag inte är så intresserad av det. Jag har vänner som sköter sånt åt mig 😁
Ordningsvakt och liknande eftersom jag inte är speciellt konfrontativ av mig så det yrket skulle inte kännas speciellt naturligt för mig.
Jag älskar att rita, sjunga, dansa, teater och andra kreativa hobbies bara som underhållning men skulle aldrig vilja livnära mig på det. Det krävs ju nästan att man är en offentlig person för att kunna tjäna på det, om man inte vill bli lärare inom ämnet, och det känner jag inte för. Jag sålde ett tag tavlor på kommission och det tog död på kreativiteten. Jag målar hellre för min egen skull.
