Pappa i fängelse, berätta för kompisar ?

Jag tycker att du ska skydda ditt barn så mycket som möjligt. Många människor är otroligt fördomsfulla och tänk också på att hennes kompisar bara är tio år och du kan vara svårt att hantera den informationen.
grattis till att du lyckats vända ditt liv på ett så bra sätt!

Jag tänker att hon inte ska känna sig skyldig att berätta.  Detta tillhör ert privatliv och det har ingen annan med att göra. 
Att barn har separerade föräldrar är ju väldigt vanligt och att en del knappt har kontakt är ungefär lika vanligt så jag ser inte nödvändigheten i att informera om varför..  

Vill hon i förtroende berätta för en nära vän för att hon kanske har behov av att prata om det ja då blir det en annan sak och då ska hon kanske göra det men då se till att det också stannar där. 

Jag tycker att det ska vara upp till dottern. Vill hon vara öppen så borde hon få vara det. Det kan vara tungt för en 10-åring att bära på en sådan hemlighet om hon får frågor om sin pappa. Däremot ska ni inte berätta bara för att, eller om dottern inte vill.

Jag hoppas verkligen inte att hennes kompisar tar anstånd för att hennes pappa, som hon bara har haft begränsat umgänge med, sitter inne för narkotikabrott. Det viktigaste är att NI är en välfungerande familj, och dottern bor ju hos dig på heltid. Det finns många fördomar ja, men jag känner flera med knepiga farsor (varav en har suttit inne), som har växt upp med fungerande mammor. Vad jag vet har dessa barn inte haft problem socialt.

Papporna har då varit mer eller minde frånvarande Det har alltså inte funnits någon oro hos andra föräldrar för att deras barn ska komma hem till någon och det finns kriminella där, eller droger, eller att kompisen ska ha dåligt inflytande på ens eget barn.

Jag skulle nog i början inte göra "någonting", utan ta "det" den dagen det eventuellt kommer... vilket också kan vara "aldrig"... utifrån det du främst tänker på just nu

Hur förhålla oss till andra föräldrar och deras barn. Där du verkar ha ett "familjeperspektiv" på funderingen. I sak, du har ju inget ansvar för ditt ex och vad han har gjort... eller hur?





Hur skall dottern förhålla sig till sina kompisar, eventuella frågor. Där du har ett dotter/barnperspektiv.



Speciellt så som du beskriver Ert liv och era relationer. Givet att pappan inte funnits med i bilden speciellt mycket. Du och din dotter lever i en ny relation, där det dessutom finns halv-syskon. Samma verkar det ju vara för "bio-pappan" - han har en ny relation och "egna" barn.

Samt hon är 10-år... Din dotters kompisar kanske ser på din sambo som "pappan" i detta fall. Din dotters kompisars föräldrar kanske ser dig och din sambo som dotterns familj. 

Så utifrån det perspektivet så skulle jag mest sitta still i båten i viss mån. Däremot så skulle jag vara väldigt närvarande och lyhörd gentemot min dotter - om det dyker upp frågor och funderingar om "pappan" och "fängelse" och "varför" eller "min kompis Stina frågade" etc. Och ta det därifrån... 

Tack för era svar! 

Bara för att hon kanske inte berättar om det, betyder ju inte att det är en hemlighet. Det är ju bara nyttigt för barn att förklara för dem att de har också rätt till ett privatliv och att de inte måste berätta allt som händer för kompisarna. Det är ju ingen hemlighet, just för att kompisarna inte har nåt att göra med vad flickans pappa är. 

Kolla upp om det finns några lokala initiativ för barn med föräldrar i fängelse, vet att det finns här så att barnen kan prata med varandra. 

Jag hade hoppats på att hon inte berättade. det går snabbt vidare hem till kompisarnas föräldrar och ja, många skulle nog vara oroliga för umgänget med ditt barn. Även om det är obefogat. Min dotter har en flicka i sin klass som nyligen blivit omhändertagen och placerad i fosterfamilj. Ingen av barnen gör skillnad på flickan och alla är vänner som innan. Nu har flickan fått komma tillbaka till sin mamma men det viskas och pratas mycket mellan föräldrarna i klassen, speciellt då flickan bjudit in till kalas och många av föräldrarna vill inte låta barnen gå dit. Just för att man inte vet mer än det som ens egen 10 åring berättat. 

Ett fint tips, säkert i all välmening. 

MEN läs TS och den bild hon målar upp... Mor och dotter lever i en helt annan relation, och har gjort så under många, många år. Pappan har knappt funnits med i bilden. Mor, dotter, sambo och halvsyskon lever som en familj. 

Och "bio-pappan" lever sitt liv med sin familj...

Ser ingen som helst anledning till att göra "en höna av en fjäder" i nuläget.

Håll fokus på dottern. Var lyhörd. Svara på frågor som dyker upp. Var närvarande och "härvarande". Det räcker så i nuläget.

Spring inte i väg och måla fan på väggen, vare sig som varandes en familj, eller för dottern. 

Finns ingen som helst anledning för TS att sätta en stämpel i pannan på sin egna dotter, utifrån kompisumgänge, grannskapet, skola etc. Eller boka "stödsamtal" på KRIS eller liknande.

Hade varit en helt annan femma om det handlade om en familj där pappan/mamman levde kriminellt, gjort bort sig och blivit dömd till fängelse. Och därmed rycks bort från barnet. Ridå! Då kanske ett helt annat behov finns...

Ett långt svar för att...? Det finns olika typer av verksamheter. Det handlar inte om att sätta något stämpel eller stödsamtal. En tioåring kan hålla inne med många känslor som inte kompisarna utan förälder i fängelse kan förstå. Känslor som denne inte vill dela med sin förälder. Att kolla vad som finns tillgängligt är knappast att överreagera utan att samla information för att den eventuellt kan behövas. Sånt en förälder bör göra. 

Som jag sa, ett fint tips. 

Jag vet fullt och väl hur barn fungerar. Har tre stycken själv.

Så absolut kolla upp som förälder, OM behovet skulle uppstå. 

Håller med.

Eftersom du berättat för dottern så har du inte det valet längre.
Det kommer komma ut förr eller senare. När hon har sagt det till en kompis är det ute

Vi var med om en annan grej i vår familj och valde att höra av oss till föräldrarna till barnets närmaste kompisar och berätta. Då kunde barnet berätta för sina kompisar och om lompisarna blev oroliga kunde de fråga sina föräldrar. Vi hade då visat föräldrarna att det var ok att prata om det och de kunde ställa fler frågor till oss om situationen. Precis som för er var det en sak som av många anses skamfull, så om man inte är öppen och pratar själv finns risken att det uppstår falska rykten. Nu fick vi istället väldigt fint stöd.