Varför bipolär?

Jag är diagnostiserad med bipolär sjukdom typ 2. Jag har haft en helt normal uppväxt sett till familjeförhållanden och så. Men tecknen fanns där redan när jag var liten, jag var ensamvargen med mörka tankar varvat med att vara pajasen som pratade för mycket och ville stå i centrum. Var väldigt vilsen under uppväxten och fick min diagnos först som 36-åring. Tror det handlar om genetik och inte miljö.

Tack för svaret! 
Någon annan med samma eller andra erfarenheter?

Vad som orsakar bipolär sjukdom är fortfarande i stort sett okänt. Det är dock känt att sjukdomen är ärftligt och att ärftlig belastning är den viktigaste riskfaktorn för att utveckla bipolär sjukdom.

Förmodligen är flera gener inblandade vid utvecklingen av bipolär sjukdom. De påverkar tillverkningen och omsättningen av viktiga proteiner i hjärnans celler. En ökad känslighet i dessa system gör att man löper en förhöjd risk att få sjukdomen vid yttre påfrestningar. Därmed har även miljön betydelse.

https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnos/bipolar-sjukdom/vad-ar-bipolar-sjukdom/

Tack för svaret. Någon annan med personlig erfarenhet eller känner någon?

I vår släkt är det flera som är bipolära, så den genetiska och ärftliga faktorn är nog väldigt stark. De har vad jag vet haft helt normala uppväxter och föräldrar. Är du själv bipolär?

Min 20-åriga dotter fick nyligen diagnosen. Jag tyckte att jag hade varit en bra mamma, jag kände att jag varit närvarande , satt gränser och gett kärlek. Men nu undrar jag, har jag misslyckats, är det mitt fel, vad har jag gjort för fel... Jag tycker det är svårt.
Åh, det gör ont att se min dotter så sjuk, jag känner inte igen henne.
Tänk om det är mitt fel, hur ska jag kunna leva med det?

Men du, jag tror att du är alldeles för hård mot dig själv. Jag förstår som mamma att de tankarna dyker upp, vi mammor är ofta snabba att skuldbelägga oss själva,men det är verkligen inte ditt fel, lika lite som det hade varit om din dotter drabbats av en fysisk sjukdom. Jag är ingen expert på bipolaritet men jag har mycket svårt att tro att man kan göra så att någon blir bipolär. Som andra skrivit här också, det handlar om gener. Förstår att det är svårt att se din dotter må dåligt, hoppas hon kan få bra hjälp.

Om en ungdom har haft en någorlunda normal uppväxt (vi gör alla en del vanliga fel som föräldrar), så spelar de felen du har gjort ingen roll alls för utvecklingen av sjukdomen.

När miljön på allvar kan påverka sjukdomsutvecklingen  när någon har anlag för bipolaritet, så handlar det om att det barnet under uppväxten har varit utsatt för en mycket kraftig negativ stress under en  längre tid.  Så ska du absolut inte lasta dig själv för sjukdomsutvecklingen, om det var en mer normal stress som dottern upplevde när hon växte upp!

För många kvinnor bryter bipolär sjukdom ut när de får barn. Då är det hormonomställningen som triggar igång sjukdomen.

Många personers anlag för bipolaritet gör att bara den vanliga stress som finns i ett normalt liv, påverkar dem så att de insjuknar.  

De här tydligt ärftliga sjukdomarna, som exempelvis bipolär sjukdom, man ha anlag för vid födseln. Sedan har en del starkare anlag, medan andra har svagare. Men föräldern har aldrig orsakat anlaget genom sitt handlande!

Sedan kan man göra en del för att förebygga nya skov, men det hoppas jag att ni kan få hjälp av psykiatrin med att lära er, både dottern och ni föräldrar.

Tack för svaret. Jag förstår bara inte varför hon har blivit så sjuk. Jag läste om bipolär sjukdom och tycker att det är en skrämmande sjukdom. Hon är ofrivilligt inlagd på sjukhus nu, och svår att kommunicera med.

Tack för svaret. Det betyder mycket för mig.
Det står så många olika saker, och jag vet att det kanske inte är logiskt, men jag känner mig så skyldig, nästan som om jag känner mig skyldig över att jag lever och har fått barn, om det nu låter rimligt, vilket det inte gör. 

Det är bra att dottern har fått en tidig diagnos. Då får hon rätt behandling!

Hittar de en bra medicin som passar henne, så kommer hon att återgå till att ha koll på sig sjäv och omvärlden! Det finns bra mediciner för det.

Att vara psykotisk är en skrämmande upplevelse att ha varit med om. Hon kan behöva stöttning senare för att ta sig igenom känslomässigt att hon har varit med om det. 

Bipolaritet är vanligare än man tror. Men eftersom många äter medicin när de blir dåliga eller kontinuerligt, så ser man inte sjukdomen så ofta bland människor ute i samhället.

Idag träffade vi min dotter. Vi träffade henne och hennes läkare. Hon säger att hon är besviken på oss föräldrar och tror att det är vårt fel att hon har blivit manisk. Hon hade lite ångest när hon var barn, och vi har inte tagit henne till läkaren. Det var bara sjuksköterskan som sa att detta var normalt och så länge det inte påverkade hennes funktion skulle det gå över. Och i vinter var hon deprimerad, och jag tröstade och stöttade henne, sa att hon kunde kontakta läkaren. Men jag skickade inget oroligt meddelande eller tjatade på henne om läkaren, eftersom hon gick upp varje dag, åt, gick till skolan och jobbet och deltog i sociala aktiviteter. Kanske förstod jag inte allvaret i det.