Råd nu tack!!

Hej!

Jag skriver här för att se lite hur oberoende ser på våran situation och eventuellt ge råd..

Jag och min sambo har haft en relation i drygt 3 och ett halvt år.

De började med rätt mycket tjafs, svartsjuka från min sida och bråk? Innan vi ens varit tillsammans 1 år blev jag oplanerat gravid och dessutom var jag (är fortfarande) arbetslös. Jag behöll våran son mot sambons vilja, men han valde att stanna efter mycket tjafs..

Jag fick förlossningsdepression när sonen föddes för 2 år sen - men fick ändå väldigt lite stöd hemma.. Fick göra allt med sonen, allt hushåll osv.. i efterhand har jag fått reda på att sambon också mådde dåligt men inte ville säga de till mig.

Han är väldigt stökig av sig skulle jag säga, lämnar snusdosor, använd snus, kläder osv efter sig och det tar lång tid innan det plockas upp. Jag känner mig som en extra mamma, men enligt honom beror detta på att de är fullt i hans hjärna och inte har kapacitet att varken se eller tänka på att de tex behövs göras saker. Han gick in i väggen för 1 år sen och blev sjukskriven men nu är vi båda är hemma arbetssökande med sonen så vi är på varandra hela tiden. Han tar dessutom antidepressiva och några lugnande på kvällen.. eftermiddagarna mår han skit och kan typ inte göra så mycket.

Vi tjafsar ofta, jag känner som ett agg emot honom och allt han gör vilket gör mig kort/otrevlig i tonen som gör honom sur.

Ibland kan tjafsen eskalera när sonen sover och vi båda är bra att trycka på varandras punkter. Men det kan sluta i att han höjer rösten och blir helt galen, kastar saker, sparkar saker, säger exempelvis att han ?önskar det va lagligt att slå kvinnor? och vid ett tillfällen tagit tag i min arm och en gång min nacke o tryckt till.. han ångra sig efteråt o sen dess inget ?fysiskt?. Något mer som hänt upprepade gånger är att han ställer sig i vägen om jag tex vill åka iväg och lugna mig, följer efter och gör sig stor.. Hotar med att jag inte ska få komma in igen, tar nycklar, säger att han ska säga vad som helst ifall jag ringer soc eller polisen..

Han är inte heller så jättebra med sonen. Han är en bra pappa - men har ofta dåligt tålamod och är rätt hård och inte så noggrann. Ett exempel av allt är att han har lämnat sonen på övervåningen och gått ner o hämtat något själv, men inte satt något skydd för trappen (vi har ingen grind där för vi är aldrig där).. Vi är oftast bara hemma, sonen har inte börjat förskola än och inte varit mycket på Öppna förskolan heller.. Att gå ut med sonen är inget han tar initiativ till heller.. han vill mest bara sitta på en stol o vänta ut dagarna. Super tråkigt och inte så jag vill ha det även om man ibland kanske känner så, men inte alltid

Givetvis är inte jag felfri och är förmodligen den som driver fram detta genom min dåliga ton. Men jag orkar verkligen inte ha de såhär, orkar inte vänta mer. Men jag älskar honom och vill vara med honom..

När jag skriver detta ser jag att jag borde lämnat för längesen. Jag är medveten om att sonen påverkas, men pga ekonomi kan jag inte bara dra, jag kommer liksom inte få en lägenhet som arbetslös.. Sen känns de så dumt att ge upp, man vill ju ge sonen en familj liksom.. såklart inte till vilket pris som helst.. Men känner även ett slags kontrollbehov, att behöva ha koll för annars görs allt med sonen lite halvt liksom.

Han tar inte heller till sig av ?kritik?, han bryr sig typ inte tillräckligt. Har bett han laga lite mer näringsrik mat till sonen men nej, att inte höja rösten mot sonen, läsa mer, gå ut mer, va noggrann när tex barnstolen sätts in, men inte ens det hade han koll på som jag tog för givet så jag har behövt sätta om den nu?

Vad hade ni gjort? Vad rekommenderar ni mig att göra? Är det jag som är för krävande? Det finns såklart mycket mer att skriva men får nog stanna här, har mest beskrivit hans ?brister? men jag har såklart mina egna 

Jag kan tillägga att vi går i familjerådgivning.. oj vad långt inlägget blev men jag hoppas verkligen någon orkar läsa :) <3