Älskar min partner som är världens finaste människa, men jag känner mig inte känslomässigt nära. Vi har sällan djupa samtal även om jag kan berätta det mesta. Tror bara inte min partner är en särskilt djup person.
Ibland tänker jag det är positivt för jag kan bli för analyserande och djup.
Någon som upplever samma? Bra eller dåligt?
Är man inte van att prata om djupare saker från barndomen, så håller man sådant för sig själv. Man är ändå fullt kapabel att tycka mycket om andra människor!
Man har helt enkelt inte fått respons på sådant prat och sådana uttryck som barn, utan har fått klara sådant på egen hand.
Andra människor klarar inte av att se sina känslor och tankar utifrån. De har inte så mycket självreflektion. Så det har svårt att prata om sådant som de själva inte har riktigt koll på. Men de kan vara justa för det!
Jag känner typ detsamma.. jag har blivit mer djup o tänkande med åldern och där känner jag att min partner inte följt samma utveckling.. detta har nog gjort att vi börjat glida isär. Men vet dock inte hur jag själv hade varit med någon som är mer djup.. hade jag pratat annorlunda med en sådan??!
Ts, hur definierar du "djup"? Det är ett ord som i mitt tycke är väldigt luddigt och kan betyda lite vad som helst. Vill du ha samtal om era känslor, jobbiga saker som har hänt er, eller universums mening? Vilken typ av samtal är det du vill ha?