Lämna för att vara själv?

Ja....det är väl därför man lämnar?  Man lämnar för att det inte fungerar längre och då lever man själv. 

Eller har jag missat nåt? 

Man måste inte träffa någon ny .

Ja, jag ville hellre leva själv än med mitt ex. De flesta jag känner som separerat har inte gjort det för att de träffat någon annan utan för att de hellre lever själv än med partnern de lämnat. 

Syftar mer på om många lämmar en rätt hyffsat fungerande relation pga en stor längtan efter frihet.. ska man "splittra" en familj för att man inte får rätt utrymme i relationen (även om man inte är begeänsad så har man ju inte samma frihet i ett förhållande som ensam).. jag känner att mitt behov av att bara få vakna o spendera en helg helt själv vore så otroligt skönt.. o även vardagkvällarna.. inte komma hem till någon att förhålla sig till med ev mattider osv... dock finns två äldre barn som man hade haft sällskap av varannan vecka i så fall och de hade gott o väl räckt för mig.. relation med barn är ju lite på ett annat sätt kravlöst..

Om man lämnar en hyfsad relation är den inte längre hyfsad utan trasig.  Då har den negativa vågskålen tippat över som fick bägaren att rinna över..  

Enough is enough liksom. Är din gräns nådd så är den och det av en anledning.   

Krångla inte till det. 

Man kan flytta isär utan att göra slut. 

Tyvärr inte ett alternativ för den andra.. ihop eller helt slut.. för att ev slippa bli sårad igen sen...

Det är nog inte så vanligt.

Man kan vara trött på arbetsbördan det oftast är med en vuxen som gör mindre än man själv. Samvaron kan vara hyfsad men den är inte värd det extra arbetet. 

I ditt fall skulle jag börja med att fråga dig varför du och inte din partner känner så här. Samt att du skulle trivas bättre som särbo men inte h*n.

Det låter inte som du vill göra slut egentligen. Bara har större behov av utrymme och egentid än du får.

Är du och din partner bara olika som personer? Eller handlar det snarare om att din partner kan slappna av på ett annat sätt hemma? Tar du större ansvar för hem och barn? Eller större ansvar för det sociala och känslomässiga i relationen?

Studier visar att mäns stressnivå sjunker när de kommer hem från jobbet. Kvinnors stressnivå ökar i stället.

Fler kvinnor tycker då att det är skönt att vara själva hemma, för då kan de för en gångs skull bara rå sig själva. Slipper ta hänsyn till någon annan.

Män känner ofta tvärtom. Är de ensamma måste de ju fixa allt själva, särskilt om de är ensamma med barn. Det finns ingen kvinna där som fixar mycket eller ser till att alla i familjen mår bra. 

Jag vill leva med min man och mina barn, men njuter av att vara själv hemma ibland. Min man känner aldrig så. Han har inget emot att vara själv hemma, men han känner inte behov av det som jag. Och då har han alltid varit en närvarande partner och förälder, som absolut inte har lämnat allt eller ens det mesta till mig. Vi har tagit ungefär lika mycket ansvar totalt sett, men jag har tagit ett större socialt och känslomässigt ansvar. Och därmed blivit mer "dränerad".

Vi har löst detta med att ge varandra ungefär lika mycket egentid utanför hemmet, vilket också är lättare nu när barnen är större. Samt att vårt lilla arbetsrum i praktiken är "mitt" rum där jag kan dra mig undan vid behov. Maken har en arbetshörna i vårt sovrum. Han vill hellre ha det så och vi jobbar bara delvis hemifrån, så vi har inte behov av varsitt arbetsrum.

Även i ert fall TS, kanske det går att hitta lösningar? Utan att ni behöver separera.

Men är det inte lite märkligt att kvinnan fortfarande förväntas stå för allt extra pyssel och mys i hemmet, storstädningar och storhelger och födelsedagar?

Mannen kan ha åsikter om det, han gnäller ofta att det görs för mycket i olika sammanhang. Födelsedagskort är tjafs, blommor är onödigt, varför ska man ringa folk eller tacka för senast eller anstränga sig och bjuda på fin mat (fast andra anstränger sig när vi är hos dem)?

Men om kvinnan då slutar göra det extra, då blir det otrivsamt. Då blir det så småningom äckligt och fattigt och mindre socialt, och han kanske får en nyckelring i födelsedagspresent eftersom han inte gav henne en vettig present de senaste fem eller så åren.

Och där tar ofta relationen slut, eftersom mannen förväntar sig mer av kakan och inte klarar av att kvinnan beter sig som han själv gör.

Jag har slutat städa så nu slipper han gnälla över de initiativen, jag viker ingen tvätt för den viker ju sig själv om jag bara ignorerar den tillräckligt länge, jag har slutat baka för det gnälldes också på, jag har slutat äta middag på fredagar för jag är nöjd med ost och kex och vin.

Jag väntar på att han ska fatta och under tiden gör jag vad jag vill istället.

Tror vi har blivit mer olika, saker i livet som påverkat våra roller och jag kan inte återgå till den glada o fria jag var förr, saker är cementerade o han är van att jag har kollen o jag vill inte ha kollen längre... vi har tappat varandra..

Jag är själv i en relation och kan förstå längtan efter egentid, men förstår inte riktigt hur du menar med det sista. Om du upplever relationen med barnen som mer kravlös än relationen till din partner låter det rätt märkligt i mina öron. Är relationen verkligen så bra då?

Med en partner är det mer saker som ska fungera på ett sätt.. synken i alla delar i en relation.. med barnen är det inte samma sak.. lite svårt att förklara på rätt sätt... 

Fast det där är ju en klassiker, du har varit familjens projektledare och orkar inte vara det längre.

Han har det bekvämt hemma och är van att du har koll. Klart han inte vill skiljas eller bli särbo. 

Ni har egentligen inte tappat varandra, det har blivit fel från början. 

Vill han inte ta mer ansvar, eller möta dig i dina behov, vad finns det då att bygga på?

Du vill inte splittra familjen, men kvinnor har separerat för mindre.

Jo så är det väl.. klassisk kvinnofälla.. vi kvinnor är väl ofta mer strukturerade och i vårt fall har utmaningar i livet (sjukdomar hos honom) gjort att dessa delar förstärkts.. men jag ifrågasätter ändå mig själv.. de e ju inte så att han bara ligger på soffan.. analyserar mig själv mycket.. men märker ju tyvärr att samtalen mellan oss känns stela..

Intressant diskussion. Jag är tillsammans med en självpåtagen projektledare. Ofta planeras och detaljstyrs saker på en nivå som jag absolut inte uppskattar och absolut inte är bekvämt för mig. Jag har alltid klarat mig själv och velat ta ansvar men om man packar barnens väskor för en resa med dem och din partner går in och packar upp allt för att kontrollera och packa om så slutar man packa barnens väskor. Det blir ju bara dubbeljobb och att man inte anses kompetent nog att packa ?rätt? är faktiskt ganska kränkande. Har bett henne massvis med gånger att släppa saker och prioritera sin träning och andra intressen men hon klarar inte av att släppa. Att ha kontroll och detaljstyra en majoritet av sakerna som har med hem och barn att göra är helt enkelt ett för stort behov för henne. Inte helt olikt hur vissa chefer beter sig. Tror ett inte obetydlig antal män och kvinnor med för den delen lever under liknande förhållanden och längtar efter frihet och att själva få prioritera när man vill och orkar göra saker.

Det du skriver kan nog stämma.. har själv ett kontrollbehov, inte alltid angenämnt o något jag faktiskt bett min man försöka bryta.. får ofta höra i efterhand att jag tar över.. men då har jag sagt att jag vill bli tillsagd när det händer- be mig backa undan.. inte några dagar efter få höra att det inte är nån mening han gör något för jag lägger mig ändå i o tar över.. där tycker jag båda har ett ansvar i det.. ett kontrollbehov kan lätt bli för stort om man tillåts.. till slut hamnar man i att den ena gör mer o den andra vänjer sig vid att slippa.. lite moment 22 som skapar obalans..