arg man, säger till mig att kliva ur bilen..
Livet är lite kompicerat ibland. Jag värjer mig från att söka ?råd? igenom forumsinlägg, men ibland vill man inte att folk man känner ska behöva få veta vissa detaljer.
Lång text.
Huvudkontentan:
Min man svänger av mot rusta i ilska och säger att han inte vill ha kvar mig i bilen längre och säger att jag ska hoppa ur. Han stannar, jag lyssnar, går ur i uppgiven tomhet, tar bebis, vagn, säger ?hoppas ni har det så bra och lycka till? till stor barnen och går mot affären, han åker iväg.
Bakgrund:
Man, två låg-mellanstadiebarn, en bebis.
Min man har blivit tränare i hockey, mina två barn spelar hockey och fotboll. Dottern spelar flera gånger i veckan, min upplevelse är att det är påväg att bli för mkt för henne. Men hon tycker det är roligt. Sonen gillar fotboll mest och har gått några gånger på hockey efter att ha blivit uppmuntrad av min man, han tycker ofta att det är roligt efteråt men är sällan sugen innan. Nu har jag insett att hockeyn och fotbollen kommer vara på samma dag om ett tag och har behövt prata med mannen om hur vi ska göra. Min tanke är att vi ska prioritera för barnen det de gillar mest. Barnen säger till mig ibland att de inte är så sugna på hockey eller som dottern sa idag så ville hon egentligen leka med en kompis istället. Jag har påmint dem att de gärna får säga det till pappa också, så han får veta. Jag har sett behovet av att vi i familjen pratar ihop oss om hur vi ska ha det men har gått om mannen en del det senaste, men idag tyckte jag att tillfället fanns..
Händelseförlopp:
Mannen och barnen ska till hockeyn idag, mannen är inte tränare denna gång men ska skjutsa och ha en trevlig barnstund. Jag tänkte åka till rusta i egen bil med bebis medan de är borta, sa det till mannen och han föreslog att jag kunde åka med! Han skulle ändå denna gång göra ärenden också medans barnen var på träningen. Så blev det, vi tar samma bil. Vi har ca 20 min restid och jag kommer på att vi ju kan ha lite ?familjemöte? när vi ändå är alla samlade! Jag öppnar för samtalet och undrar lite hur barnen känner med sina sporter. Om de är nöjda, med intention att de nu ska få tillfälle att uttrycka sig inför pappa också. Inte mkt svar men jag lyfter att sonens fotboll och hockey kommer krocka framöver, hur ska vi göra med det. Att tillägga så ska hockeyavgiften betalas snarast och jag vill gärna inte betala den om sonen ändå (kanske?) inte kommer gå mer hockey. Mannen säger att han inte har underlag för samtalet just nu, jag undrar varför, han säger på engelska att han ska försöka få fotbollsträningen flyttad( är medtränare där) så sonen kan gå på båda, och jag säger att vi ändå kan prata om hur barnen ser på det och diskutera lite olika scenarion. Mannen blir sur, varnar igenom att säga att detta samtal är jättekorkat och att det är som att be om ett världskrig. Det förstår jag verkligen inte, han tycker också att jag manipulerar igenom att ta detta samtal tillsammans med barnen. Han säger att det är helt självklart att vi vuxna pratar igenom detta först enskilt. Manipulationen skulle vara alltså att jag tar det tillsammans med barnen, som då vill åt ?mitt håll?, för att få min vilja igenom. Håller själv inte med. Min vilja är genuint att de ska få göra den sport de vill eller i den utsträckningen de vill. Minns inte i vilken utsträckning detta sas på engelska eller svenska så de förstod eller inte. Mannen är nu väldigt arg. I denna veva undrar dottern om jag kan ta emot hennes tomma risifrutti som hon åt bak i bilen, mannen säger skarpt ?nej, du får lösa det själv där bak?, jag säger? jag kan ta den? och tar förpackningen. Mannen blir arg för att jag tar ett beslut rakt emot vad han precis sa, jag säger att jag inte vill att den kladdar där bak, han rycker argt åt sig förpackningen, öppnar mitt fönster och kastar ut den framför mig.
Vi närmar oss dit vi är påväg men så svänger han av mot min affär, rusta, jag frågar varför varpå huvudkontentan sker.
Jag är går sen runt i butiken med bebis. Hade jag inte varit offentligt så hade jag gråtit. Kände mig avkastad och ville bara hem. Jag tänkte att detta får jag väl lösa, blev klar i butiken rätt snabbt men gick runt ett bra tag och dödade tid ändå. Funderade på att ta bussen hem men kom på att en väninna brukar åka igenom stan vid denna tiden. Velade väldigt länge men hörde sen av mig till henne, utan förklaring, varpå hon absolut kunde hämta mig efter ett ärende som hon gjorde. I väntan kände jag mig dum. Vad skulle jag säga? Det är komplicerat? Min man hade inte rakt ut sagt att han inte kunde hämta mig igen. Så helt strandad var jag ändå inte, om man skulle vara rent krass.. Jag var också inte tvungen att kliva ur, jag hade kunnat sagt att jag inte ville. Jag gjorde. Jag ringer mannen, han säger att han ringer upp om ca 7 min. Jag ångrar mig och smsar som svar ? vetu jag löser det nog själv ändå?. Han ringer upp och säger som ingenting att han kommer bort, jag säger att det inte behövs. Han blir lite sur och vi avslutar samtalet. Jag känner mig ännu mer dum och ringer honom och frågar om han kan köra hem mig. Han bara trevligt ?ja absolut, såklart, vi kan ju prata om det i bilen!?. Ringer väninnan och avbokar henne. Möter mannen, kommer in i bilen och han säger att han vill göra ärenden först och kör hem sen. Jag säger att jag vill hem nu. Kortfattat kör han hem mig, men blir irriterad på hur självisk jag är som bara tänker på mig själv och inte bryr mig om någon annan och förstör denna dagen för honom för den var så viktig för honom. Han hade ju planerat för dessa ärenden och ville ha det bra med barnen! Och det var ju jag som valde att inte reda ut bråket i bilen förut utan tillät det att eskalera. Jag håller inte med och försöker reda ut saker, han återkommer till hur jag försöker manipulera så mkt igenom att ha tagit detta när barnen var med. Går inget vidare. Hemma kliver jag ur bilen ledsen. Han åker tillbaka. Här är jag nu. Känner mig lite förvirrad bara.
Har nog ingen fråga. Någon kommentar från nån?
Att tillägga är att jag är religiöst troende, vilket jag gissar att många kanske inte kan relatera till, så för mig har det alltid varit viktigt med att försöka hålla ihop tills ?döden skiljer oss åt?. Vår relation har varit stormig tidigare, han har gjort andra övertramp tidigare som är ?glömda och förlåtna?, men det har varit lugn och bra i några år nu. Men blivit svårare i samband med bebis utan att nått ?större? har hänt.. Jag tycker samtidigt att det är viktigt att barnen får uppleva en sund relation mellan föräldrarna, och detta idag känner jag inte var sunt.