Ensam i tvåsamheten...
Jag känner mig rätt ensam trots att jag har sambo och barn som ännu bor hemma.
Det är i stort mest bara jag som tar tag i saker här hemma och då händer det att sambon blir sur för jag bara "stressar" på med allt. Men grejen är ju den att jag låter ju det alltid gå för länge innan jag tröttnar och då måste jag göra det som behövs annars går jag f*n sönder. Det är grejer överallt, kartonger som bara läggs på hög, fulla köksbordet med rat, disk och tvätt som svämmar över etc etc
Jag har lite smått börjat fundera på att flytta själv, men då vi har barn hemma fortfarande, så blir det ju i slutändan att jag lägger ner allt och bara fortsätter lida.
Det känns ju lite som att vi bara bor ihop för hans bekvämlighets skull. Även om han nu tvingar sig själv till att t.ex ta disken, motvilligt hjälper till med tvätten emellanåt, så ligger alltid det största ansvaret på mig. Det är alltid jag som inte sett till att hans kläder är rena, det är alltid jag som inte ställt in disken i diskmaskinen och startat den osv. Varför har inte du gjort de, varför gjorde du inte så... Men själv sover han halva dagarna i sängen eller i soffan och gör inte ett skit medan jag är på jobbet eller på skolan när vi har en dag med fysiska lektioner. Sex har vi inte haft på över ett halvår.. och jag saknar det inte ens.... På något sätt så inser jag ju att jag skulle ju må så förbaskat mycket bättre av att packa ihop och flytta. Men varför är det så svårt? Varför får jag dåligt samvete över tankarna att få bo själv? Jag ser ju själv när jag skriver, att detta förhållande är inte friskt.
Jag har alltid i hela mitt liv varit rädd för att göra fel, att såra andra osv av rädsla för att bli ensam. Så jag har haft svårt för att säga ifrån och låtit andra köra över mig. Så det är väl därför jag är där jag är idag. Ensam i tvåsamheten...
