• Heddibeddi

    Tics

    Min dotter på fyra år har troligtvis tics. det började i somras och har eskalerat under hösten. Hon ?fnyser? med näsan, typ som att hon har något som sitter där som hon vill få ut. Sedan några månader har hon också börjat lyfta händerna  och röra dem framför näsan när hon fnyser. 


     Jag och hennes pappa separerade i maj och det har varit väldigt sårigt. Han var otrogen med en kollega, introducerade min dotter för henne och hennes barn efter en månad. Nu har de gift sig och flyttat ihop i  en annan stad. Jag har mått dåligt och han har inte begripit varför utan bara utgått ifrån att jag vill sätta käppar i hjulet för honom och hans nya när jag uttryckt att jag tycker att allt går väldigt snabbt. 


     Vi  fördelar dagarna med dottern 2-2-3 vilket betyder att hon 2-3 dagar per vecka måste pendla med tåg eller bil till och från föris (40 min enkel väg). Hon måste också spendera dagarna hos pappan ihop med en ny familj. Hon började dessutom på en ny avdelning på förskolan i höst och det är  en stor grupp med mycket liv. 


      Är det någon som har erfarenhet av barn med tics? Vad rekommenderar ni, söka vård? Vad kan jag göra för att minska stressen i hennes liv? Hennes pappa går inte att resonera med, han tror bara att jag anklagar honom. 

  • Svar på tråden Tics
  • Anonym (Gissar)

    Jag är ingen expert i ämnet så jag gissar nu bara.
    Men det låter som om hon ticsar på grund av stress, ångest och oro. Det skulle även kunna vara så att det har blivit en dålig vana. 

  • Heddibeddi

    Ja, tror ju också det eftersom det är mycket stress runt henne. Men jag vet inte när man ska söka vård och hur man ska tänka kring det. 

  • ResanTillMelonia
    Heddibeddi skrev 2025-10-23 21:25:08 följande:
    Tics

    Min dotter på fyra år har troligtvis tics. det började i somras och har eskalerat under hösten. Hon ?fnyser? med näsan, typ som att hon har något som sitter där som hon vill få ut. Sedan några månader har hon också börjat lyfta händerna  och röra dem framför näsan när hon fnyser. 


     Jag och hennes pappa separerade i maj och det har varit väldigt sårigt. Han var otrogen med en kollega, introducerade min dotter för henne och hennes barn efter en månad. Nu har de gift sig och flyttat ihop i  en annan stad. Jag har mått dåligt och han har inte begripit varför utan bara utgått ifrån att jag vill sätta käppar i hjulet för honom och hans nya när jag uttryckt att jag tycker att allt går väldigt snabbt. 


     Vi  fördelar dagarna med dottern 2-2-3 vilket betyder att hon 2-3 dagar per vecka måste pendla med tåg eller bil till och från föris (40 min enkel väg). Hon måste också spendera dagarna hos pappan ihop med en ny familj. Hon började dessutom på en ny avdelning på förskolan i höst och det är  en stor grupp med mycket liv. 


      Är det någon som har erfarenhet av barn med tics? Vad rekommenderar ni, söka vård? Vad kan jag göra för att minska stressen i hennes liv? Hennes pappa går inte att resonera med, han tror bara att jag anklagar honom. 


    Har inte erfarenhet men kan flagga redan nu för att det KAN bero på NPF.

    det pappan håller på med är orimligt, barnsligt och själviskt. Det kan vara projiceringar från hans sida
  • Blåbil

    Min dotter hade tics i femårsåldern. Hon harklade sig jättemycket och det var väldigt störande. Efter lite googlande så läste jag på flera ställen att det bästa är att ignorera. Vet inte hur lång tid det tog (hon är 11 nu och jag har dåligt minne), men det gick över. Vi bara ignorerade det alltså. Även min systerson höll på med just harklingar men även han slutade av sig själv. 

    Det kan ju bero på något, men måste inte göra det.

  • Anonym (Hmm)

    Du kan ju alltid kolla med BVC, är hon bara 4 så bör hon ju vara registrerad där och de kan ge råd.

    Sedan vill jag bara säga att både min syster och hennes son hade det när de var unga och har inga tecken kvar av det idag. Själv hade jag det också när jag växte upp och har fortfarande tics kvar idag. Börjar närma mig 40 och det är inget som stört mitt liv. Folk märker det såklart, men ingen bryr sig egentligen. Har heller aldrig blivit retad för det eller haft ett sämre liv. Gick hos psykolog för att kolla om jag kunde bli av med det men han sa att han inte kunde se någon anledning till att jag har tics så det fanns inget att göra. Jag får leva med det helt enkelt... Så som någon sa kan du ge det lite tid, antingen går det över men ville bara nämna att stannar det kvar så går det att leva med också :)

  • Jimmy75

    Tics i sig är inte något farligt. Det kan ha många orsaker i så låg ålder. Dock låter upplägget med att hon ska flänga fram och tillbaka på det viset allt annat än bra för ert barn. För vems skull har det blivit det upplägget och är det något ni är överens om?

Svar på tråden Tics