Jävla depression

Tankar snurrar somm fan i skallen. 3:e groggen nu och eufori just nu i form av Airwave med Rank 1. Måste hämta ut Escitalopramen. Varför är jag som jag är? Känns som jag är i en annan värld ganska ofta. Humörsvängningar avlöser varandra. Frustration blandas med glädje och förhoppningar som inte slår in eller som jag grusar hela tiden. Kommer att förbli ensam måste fan inse det någon gång. Var det så här livet skulle bli? Var det så här jag skulle finnas , tom och oälskad. Jag har världens finaste son som jag älskar men jag kan inte leva upp till förväntningarna på hur en bra pappa ska vara. Jag försakar honom, han förtjänar så mycket bättre än mig. Energin räcker bara till när jag får koppla av med att dricka. Orkar inte umgås med människor längre känns det som. Har fina vänner som jag förstår kanske inte vill veta av mig om jag skulle belasta dem med mitt mående. Kärlek är bara till för de lyckliga och värdefulla. Har dejtat senaste månaden. Första dejten, en jättefin tjej som jag började få känslor för. Varför? Borde ha förstått att det inte var ömsesidigt och jag klandrar henne inte. Känslor kan man inte styra över. Andra dejten, är sagt att vi ska ses i morgon lördag. Jag är orolig, känner skam. Jag räcker inte till sexuellt om det skulle gå så långt. Sexet med första tjejen fick jag ärligt svar på, var inte speciellt bra. Ända jag duger till är att ställa upp på folk, uttnyttjar det det skiter jag i. Eller jobba, det klarar jag i alla fall av. Satan vilket långt inlägg det blev. Förbannades jävla depression man har hamnat i igen.