Fick en utskällning😥

"inte så lång sträcka" är världens sämsta ursäkt, olyckan kan ju hända likaväl under den sträckan som under någon annan sträcka. Och chauffören hade ju rätt, dessa regler finns för passagerarnas skull. I detta fall för DITT BARNS skull (om du tänkte ha kvar det i vagnen och det tänkte du väl)! Sedan var det väl en tillsägelse också och inte direkt en utskällning?

Med detta sagt så förstår jag din reaktion, även om det var du själv som gjort fel. Jag kunde själv bli väldigt ledsen för tillsägelser när jag var yngre, jag kunde till och med börja gråta. Kommer ihåg när en bibliotekarie SKREK åt mig en gång att jag skulle vara tyst t.ex., då var jag 17 eller 18. Jag kände att jag hade tappat ansiktet totalt inför alla andra besökare, och rusade därifrån, gråtande! Eller när en ridlärare skrek åt mig "Du klarar inte av att leda hästen!". Detta var i samma ålder, när jag fått för mig att jag skulle lära mig rida lite sent kanske. Jag gick aldrig mer dit, det gick inte att få tillbaka pengarna jag redan betalat för flera lektioner, men de fick frysa inne. 

Du får försöka tuffa till dig, för ditt barns skull, för det är inte bra om du för över detta till ditt barn, som jag tror att min mamma gjorde till mig. Hon var alltid väldigt ängslig, kände sig utskämd för minsta lilla. Om det hade varit något tjafs med en kassörska, så kunde hon inte handla i den butiken under flera år framöver, hon måste ta bussen in till stan och handla (vi hade bara en livsmedelsaffär där vi bodde). Hon var alltid rädd för vad grannarna skulle tänka och sådana saker. 

Tuffa till dig, skaka av dig, tänk inte mera på det! Men följ reglerna i fortsättningen.

Hon menar väl att de är lika till personligheten, att de är känsliga. Jag är också det, som jag har berättat tidigare i tråden, och det var ännu värre när jag var yngre. Om någon skrek åt mig kunde jag börja gråta.

Det spelade ingen roll om jag hade någon skuld i det eller inte, och jag försökte i alla fall alltid att inte dra på mig någons vrede just för att jag hade så svårt att hantera det. Som jag berättade förut, så började jag gråta en gång när en bibliotekarie SKREK åt mig att vara tyst, och efter det gick jag inte in på ett bibliotek i flera år, för jag orkade inte med associationen till den obehagliga händelsen. 

Tyvärr tror jag att det finns människor som märker att man har en vek utstrålning, och då passar de på att skrika åt en - i värsta fall hantera en fysiskt på något sätt, med våld. För de ser på en att man blir ledsen och hjälplös och inte kan försvara sig. D.v.s. det avgörande är inte om man har gjort något fel eller inte; hade det varit en tuff, storväxt, manhaftig butch-brutta i stället för TS, så hade chauffören inte vågat vara otrevlig. Då hade hon antingen sagt till vänligt, eller låtsats att hon inte märkte att vagnen inte var fastspänd.