Varandras andrahandsval?
Lever med min sambo sen något år tillbaka. Vi har båda mycket hjärtekross och starka passioner i bagaget. Och sen kom vi. Typ. Tryggt. Lugnt. Vackert på sitt sätt. Passar väldigt fint ihop. Äntligen en person som är vettig och har bra värderingar. Ett gott hjärta. Men det där vi haft med tidigare partners finns inte alls på samma sätt. Tror mer från hans håll i början. Jag var nog lite i läkning från min tidigare fortfarande(vilken jag är helt över nu).Ibland tror jag han har känslor för sitt ex. Eller är bitter fortfarande i alla fall. Han har varit nyfiken på om hon träffat någon ny vid flera tillfällen och märkbart velat visa upp mig när möjligheten uppkommit(försöka skapa svartsjuka?). Tror inte han i det stora hela skulle vilja tillbaka. Var en ytterst dramatisk relation med mycket knepigheter från hennes sida(såklart). Men de har barn ihop vilket gör att deras liv kommer vara intrasslade i varandras länge till.
Men här sitter jag och funderar. Har själv blivit lite blasé inför kärlek och att verkligen ge mig hån känslomässigt. Eller är han fel? Känner samtidigt han läkt mycket i mig genom att vara så fin på alla sätt och vis(förutom dessa känslor som dyker upp i mig ibland enligt ovan).
Vi har så mysigt och fint ihop. Det är en sund relation. Men det retar mig varje gång jag får den där lilla känslan inombords. Retar mig ännu mer när jag vet att jag hade många som ville träffa mig när vi träffades. Det hade inte han. Låter tramsigt, men lite att han inte uppskattar mig till 100% om han fortfarande tänker bakåt. Ibland blir han så ledsen i blicken och jag undrar vad han tänker på.
Kanske är vi bådas jättebra på papper men av någon anledning finns det tvek. Kan inte tänka mig någon bättre än honom. Ändå är det inte himlastormande. Är det någonsin det när man är 40+? Är det en rättvis jämförelse med våra ex när vi träffades för 20 år sedan? Är det jag som tvekar eller han? Usch jag vet inte. Otur har vi haft på denna korta tid också med yttre faktorer som varit tuffa. Men han har stått stabilt kvar. Kanske okej om jag tvekar(för mig) men jag behövde nog att han känns säker.
Van vid att de varit det och överöst med all bekräftelse i världen.
Hur tänka här?