Arg partner - avbryta förlovningen?

Är F28, levt med min partner i snart 7 år. Han har två barn sedan innan i tonåren, och vi har en dotter på 2,5 år tillsammans. I år friade han till mig vilket var efterlängtat. Vår relation har haft sina ?ups and downs? som man brukar säga. En problematik som vi även gått i familjerådgivning för är att han med stor sannolikhet har ADHD eller ADD - men tyvärr avbröts utredningen pga snål kommun som ansåg att han inte var i lika akut behov som de som är självmordsbenägna, och när han började arbeta på ett jobb där man inte får ha en sådan diagnos sopades planen om utredning och behandling under mattan för gott.

Jag är familjens projektledare. Utan mig blir inga matlistor skrivna eller mat köpt. Jag ansvarar för att barnen har varma kläder. Jag tar 80% av all städning. Jag initierar semestrar och viktiga saker som behövs tas upp i familjen, planerar och köper samtliga julklappar/födelsedagspresenter, även till hans familj. Överlag är det han hjälper till med är att ta ut soporna och dammsuga, vilket han tycker är roligt. Trots denna skeva fördelning har vi lyckats hitta en metod där han bröstar mer fysiskt ansvar, för att kompensera för all administrativ börda jag tar. (Utan mig hade han försovit sig till jobbet, barnen hade aldrig fått träffa läkaren eller haft matsäck med sig till utflykten.)

Han har tidigare haft problem med aggressiva utbrott. Han slåss inte, men kan inte låta bli att brusa upp sig när han känner sig kränkt. Ibland är det när jag med avsikt försökt såra honom efter han sårat mig, men oftast är det enbart när jag försöker hjälpa till. Ikväll kom vi till en händelse som fick mig att ta av förlovningsringen och nästan maila samtliga med besked om att avboka bröllopet som kommer i sommar 2026:

Killen 36M ska natta dottern och vi har planerat att se lite på tv och äta något gott tillsammans efteråt. Jag hör att dottern är kinkig och tar lång tid på sig. Efter ca 1 h smsar jag och frågar hur det går. Inget svar. Testar igen 10 min senare. Inget svar. Jag tänker då att han somnat, och går in för att kolla läget. Senaste gången hade han inte satt någon klocka och skulle kommit försent om det inte vore för min väckning. Jag klappar honom försiktigt på armen och han sätter sig upp - desorienterad men mörk i blicken. Jag viskar: ?hej älskling, jag tror du sovit i någon timme nu. Vill du fortsätta sova?? Han ser förbannad ut och suckar och säger högt, utan rädsla för att väcka dottern som sover bredvid: ?Hon var faktiskt skitjobbig att lägga. Jag tänkte faktiskt komma ut!? Jag ryggar tillbaka och svarar: ?Det tror jag med, men jag smsade för en halvtimme sen och fick inget svar. Tänkte bara kolla om du ville komma ut nu eller om du vill fortsätta sova, och om du satt ett larm i så fall..?? Han blir då förbannad och frustar ur sig: ?Du det satte jag innan, tror du inte jag har koll på det? Jag HADE tänkt komma ut men ska du låta sådär kan du glömma att jag ska umgås med dig!!!? Jag säger att ?Är du så otrevlig mot mig så kan du slippa det? och börjar gå ut, ledsen men bestämd, genom dörren. Då flyger han ut, nästan skriker, med höjd och gäll röst medan han stampar argt fram och tillbaka över mig(jag sitter i soffan)om hur vidrig jag är som behandlar honom så illa och min hemska attityd och att det sista han vill är att spendera kvällen med någon som mig. Jag börjar gråta och försöker förklara att jag bara ville honom väl och ber honom sluta höja rösten för att inte väcka barnet, och han sänker då rösten till hotfull nivå, sätter sig på soffan och säger med låg röst: du är fan helt otrolig. Du kommer in med den där attityden, och sen bara springer du ut. Jag går och lägger mig.? Han går och borstar tänder och jag, rädd och chockad sitter kvar i soffan och darrar och gråter. Har varit i en relation tidigare präglad av våld och jag såg något nu jag kände igen. Han har haft arga utbrott där han höjt rösten och sagt liknande saker, men det var länge sen. Jag bönar medan jag gråter att få förklara, att jag inte ville något illa och jag ville bara hjälpa honom så han inte försov sig. Efter ca 5 min när han varit inne och borstat tänderna kommer han ut igen. Då har aggressionen lugnat sig. Han är kall och låter hård och bister, men säger ?du har rätt, det var ditt fel. Jag var helt lost när jag vaknade och visste inte var jag var, jag hade dålig attityd mot dig. Förlåt.? Jag ber om att få en kram medan jag gråter och skakar av rädsla och chock. Han kramar mig en stund, ganska passivt. Jag frågar om det finns något jag kunde gjort annorlunda, men han svarar nej. Sen säger han ?godnatt? och går in och lägger sig, och lämnar mig gråtande i soffan.

Kommer det någonsin bli en skillnad? Gör jag ett enormt misstag? Jag vill inte förlora relationen till mina fina bonusbarn om jag separerar, inte heller låta min dotter bo VV med en pappa som ev tappar humöret eller inte kan hålla koll på saker. Jag är så ledsen och vill bara kasta iväg förlovningsringen åt helvete. Är det värt att bryta upp förlovningen och meddela alla inbjudna bröllopsgäster att det är avbokat? Sälja lägenheten och ev gå med förlust? Inte se min dotter varannan vecka? Börja om? Det känns både som en vidrig sorg, men ändå som en frihet. Snälla, ge mig alla råd som finns. Även dumma, så får jag något att skratta åt.

TLDR; sambo med misstänkt diagnos skriker åt mig när jag visar omtanke, överväger att avbryta vår förlovning