Hjälp planerad gravid osäker nu

Ingen ???

Både graviditetsångest och -, depression finns och kan utlösas av den extrema hormonstormen som sker i början av graviditeten. Jag tänkte, efter plusset på stickan, att "nu är livet slut". Mådde verkligen tok-dåligt med panikångest och självskador i några veckor. Samtidigt tänkte jag att livet nog blir ganska tråkigt när man är gammal och trött och inte har några barn... Så jag härdade ut! Och det blev faktiskt bättre efter vecka 12-13, när hormonerna började stabilisera sig. 

Jag var dum som inte sökte hjälp direkt, jag borde ha tagit emot hjälp i form av samtalskontakt eller liknande, kanske till och med antidepressiva för att komma ur det värsta och faktiskt kunna njuta av graviditeten. För det ångrar jag idag, att jag inte tog tillvara på tiden som gravid utan mest försökte överleva. Jag var inte panikslagen genom hela graviditeten, men jag var nedstämd. 

Men, nu har jag en liten grabb på snart ett år. Hade inte bytt bort honom för allt i världen! Det är jättejobbigt att ha barn, det ska jag inte sticka under stol med! Han har dessutom varit långt värre än bekantas barn avseende sömn, mat, ja allt nästan (kan direkt dementera det där med att barn anpassar sig, för alla gör inte det!). Men ens prioriteringar ändras i och med föräldraskapet och sånt som man såg som jätteviktigt innan man blev förälder blir plötsligt inte så lockande längre. Så det som du idag tror att du inte kan leva utan, det kommer kännas annorlunda sen. Jag tänker inte komma med "det är värt det!" för det vet jag inte hur det är för dig. Men för min del, lite med facit i hand, så tycker jag att livet känns svårare men rikare med ett barn. Jag hade nog upplevt det som lite tomt och tråkigt om jag inte hade haft honom, i längden. Dessutom har han varit startskottet på mycket annat. Jag tar större ansvar för att fatta bra beslut gällande mitt eget liv för att kunna ge honom bra förutsättningar. 

Så fundera på om det verkligen är så att du ångrar dig, eller om det bara är kalla fötter och hormoner. Be om att få prata med en kurator eller liknande via din barnmorska. De har varit med om liknande tankar och känslor förr! 

Anonym (G)
tack för svar, uppskattar det väldigt mycket!
men försvann det bara för dig i vecka 12-13 eller hur kom det sig att du valde att behålla ?
hur känns det med att behöva ändra hela sitt liv? kan inte göra något spontant? och med sömn? Samt hur har livet blivit för dig nu med rutiner och så?
tex jag och sambon äter när vi vill äta, orkar vi inte laga mat så äter vi ute, fast med ett barn så måste den äta frukost, du måste laga lunch och middag, 
det är det som skrämmer mig och friheten jag har nu och att ingen annan ?behöver mig?

Många som blir planerat gravida blir sedan osäkra och får liknande tankar som dina när graviditeten börjar kännas mer på riktigt. Det är otroligt mycket hormoner som spökar runt i kroppen och kan ställa till det på väldigt många sätt. 
Du har ju iaf fortfarande lite tid på dig att känna igenom hur du vill göra, även om det såklart är mer påfrestande att göra abort senare än tidigare om det nu är det du landar i. Men det kan mycket väl vara så att om du ger det lite tid så kommer det kännas annorlunda - bättre.

Många är väldigt duktiga på att behålla delar av sitt barnfria liv även efter barn. Fortsätta resa, gå ut med sina vänner, äta på restaurang, vandra i fjällen eller vad det nu kan vara. Det beror helt på inställning tror jag. Viktigt att vara synkad med sin partner, att vara lyhörd för varandras behov. Är egentid viktigt så se till att planera in det, både tillsammans och på egen hand. 

Det är väl det absolut största man kan vara med om i livet, att få barn. Det är totalt omvälvande och livsförändrande, både i aspekten tid, sömn etc men även i aspekten att man gör helt andra prioriteringar. Bandet och kärleken till sitt barn är omöjligt att förklara - allt annat bleknar i jämförelse. Helt plötsligt - instinktivt - blir det lilla barnet det viktigaste i ens liv. Man är beredd att göra uppoffringar man aldrig trodde att man skulle göra innan barnet kom till världen. Det är verkligen ett före och ett efter.

Om det är värt det? Det kan man nog bara 100% veta efteråt. Men det är väl ändå safe att säga att de flesta inte ångrar sina barn. 

Tack för svar! det är ju en själv som vet...men nu så som jag mår nu känns allt piss Och jag vet inte vad jag göra, jag tänker att jag vet vad jag och sambon har nu men vi vet inte vad vi kommer få?föräldraskapet kan vara mysig men ändå jobbig, barn ger mycket kärlek men det kräver mycket energi av oss vuxna också?jag vet att det är nästintill 100% att ingen ångrar sitt barn, men frågan är om man saknar sitt gamla liv? Och kan man släppa det och leva vidare eller kan man få depression och tänka att det är inte så man vill leva?

Jag saknar absolut mitt liv innan barn. Inte så att jag önskar att jag hade det livet istället, men jag jag kan absolut sakna att bara behöva bry mig om mig själv, sova bra etc. Men mitt barn är värt det miljoner gånger om. 
Jag tror att man vänjer sig också. Jag kan liksom inte förstå vad jag gjorde innan mitt barn. 
Sen är det viktigt att komma ihåg att barnet är ju inte litet så himla länge. Tillslut kommer barnet bli mer självständigt, mindre beroende av sina föräldrar. Sova själv, gå i skolan, växa upp. Sakta men säkert får man tillbaka mer av sin egen tid. 

Jag tycker (precis som föregående som postade i tråden) att du ska kontakta en professionell tex psykolog, kurator, och prata igenom och försöka reda ut vad som egentligen ligger bakom dina känslor. Så att du kan fatta ett beslut som är mer rationellt än hormonellt liksom :) 

Sen tycker jag att du ska försöka tänka bort hur andra (tex föräldrar & svärisar) tycker och tänker. Detta är ju ert liv och ert beslut och det viktigaste är att det blir bra för just er 🌸

Tack Pippi!

Jag har en tid hos kurator om 2 veckor och ska även träffa min barnmorska nästa vecka, men fick svar att hon kanske måste remiterra mig vidare till någon annan?
det är kust det jag är orolig över, jag har alltid tyckt att det varit kul att gå till min syster och vara där med hennes barn och sen komma hem till lugnet, men även tänkt att det är mysigt med en egen familj, men nu när jag är gravid vet jag inte längre 😢😢

Nej det försvann inte över en natt, men precis som illamåendet vände det och blev bättre och bättre. Jag kunde liksom börja se bortom misären. 

Sen har man nära nio månader på sig att ställa in sig på att det kommer ett barn. Och visst är livet annorlunda, men det är inte sämre. Jag saknar absolut mitt gamla liv, men var sak har liksom sin tid och jag vill inte tillbaka dit, precis som jag kan sakna att vara tonåring, singel och vara ute på nattklubb ibland. Men ingen tid, inget skede i livet är beständigt och jag omfamnar heller varje kapitel än kämpar emot det. Det kommer även en tid när barnet är äldre och självständigt och då får man en annan frihet igen. 

Och rörande rutiner så växte det fram... Jag tror inte man förstår hur anpassningsbar man är förrän man utmanar sig själv lite. Men klart det suger att inte få sova på nätterna. Å andra sidan har man ju förhoppningsvis ledigt från förvärvsarbete under tiden det är som allra värst. Jag var kaxig och tog bara ledigt 7 månader, men ungen sover fortfarande jättedåligt! Allt med barn är inte fantastiskt. Sen, ett litet barn äter ju först bröstmjölk/ersättning och sen finns det färdig barnmat. Nu är det enkel plockmat som lätt kan frysas i portionsstorlek. Så man behöver absolut inte laga mat morgon, middag, kväll. Och man kan köpa hem mat och äta ute även med ett barn, det blir lite mer pyssel men det funkar. Som sagt, man anpassar sig mer och snabbare än vad man tror! Jag var orolig i onödan, kan jag ju säga. Jag som var rädd att aldrig mer kunna resa, typ, ser ju nu istället fram emot att få visa alla häftiga platser för min son.

Jag förstår?men jag är orolig för om man vill leva den sortens liv? Hur kan man känna sig säker att man vill ha barn och leva familjelivet ? Jag undrar ifall det endast är hormonerna som spökar eller ifall det jag en gång drömde om har blivit verklighet, och nu är det ingen dröm som man kan tänka på hur livet kan bli, utan jag ser massa hinder, och nu är det verkligt oavsett val så blir det ju oåterkallelig. 

Det enkla svaret är väl att det kan man inte veta! Men om du tidigare kunnat se dig själv som förälder och tänkte att du skulle bli lycklig i den rollen, så är det ju rätt stor chans att du kommer att tycka om att ha barn.

Det tror jag också.

tack för svaret. när jag läser om ambivalent så är det att man är typ osäker om mamma rollen, och typ så inte riktigt så som jag känner. Jag tänker ifall det som gör mig osäker är ifall jag vill leva den sortens liv? Jag har tänkt lite som jag skrev ovan, att man alltid tänkt på det men då tänk egentligen dem mysiga stunderna, och nu är det verkligt och nu tänker man på helheten. men hur kan man veta säkert att man vill leva det livet ?