Närhet

Hej,

Jag och min partner har varit tillsammans i 14 år och är ett relativt ungt par. Vi har nyligen fått barn och jag älskar verkligen både min partner och vårt barn. Jag vill börja med att säga att jag är väldigt engagerad i min roll som pappa och partner och att jag verkligen vill göra allt jag kan för att vår relation ska fungera långsiktigt. Jag vill vara en stor och närvarande del av mitt barns liv och vill inte lämna en relation utan att ha försökt på riktigt.

Samtidigt har vi under många år haft olika behov när det gäller närhet, intimitet och fysisk kontakt. I perioder har detta varit väldigt lite, ibland så sällan som en gång varannan månad. Efter många avslag har jag till slut slutat ta initiativ eftersom det började kännas lönlöst. Jag har lyft detta flera gånger genom åren och alltid försökt uttrycka mig varsamt, utan att skuldbelägga eller pressa. Ofta har samtalen dock runnit ut i sanden, och det har ibland känts som att situationen blivit bekvämare att leva med för henne än för mig.

För mig är fysisk närhet och verbala uttryck viktiga sätt att känna mig nära, trygg och älskad i en relation. Jag försöker visa uppskattning och omtanke både i ord och handling och är i grunden en väldigt kärleksfull person. Samtidigt upplever jag ofta att detta inte riktigt möts, och det har gjort att jag ibland känner mig bortvald, även om jag vet att det inte är hennes intention.

Just nu har jag full förståelse för att närhet och intimitet inte är prioriterat ? barnet är litet, trötthet och stora förändringar spelar in, och det respekterar jag helt. Samtidigt har detta mönster funnits i många år, även långt innan vi fick barn, vilket har gjort att jag börjat fundera på hur man på ett hållbart sätt kan leva med så olika behov över tid.

Jag har föreslagit parterapi och är öppen för att prova olika sätt att jobba med relationen. För mig handlar det mycket om ansvar och vilja -vem är jag om jag inte ens försöker göra allt jag kan innan man drar större slutsatser? Samtidigt bär jag mycket av detta inom mig och märker att jag mår allt sämre av att känna att jag ger och ger, men inte riktigt får något tillbaka. Jag har även börjat märka att jag ibland dras till andra och att min egen självrespekt tagit lite stryk av situationen, vilket i sig känns jobbigt och väcker många frågor hos mig. Är det här en vanlig reaktion i en sådan situation, eller ett tecken på att något behöver förändras?

Jag skriver här för att höra om det finns fler som kan känna igen sig ? som älskar sin partner, är engagerade föräldrar och vill stanna och kämpa, men där behovet av närhet och intimitet ser olika ut. Hur har ni tänkt, känt eller gjort i liknande situationer?