Ångest av min 3- åring

Jag har tyvärr inget tips eller så men jag ville bara säga att jag känner lite liknande. Jag har fyra barn (äldsta är vuxen). Näst yngsta är snart 4 och han är ärligt talat helt omöjlig. Ingen av mina två äldsta sån. De är flickor och han är enda pojken men vet inte om det har med saken att göra, barn är ju olika och det finns lugna pojkar också. 

Han är såklart helt underbar också men väldigt väldigt jobbig. Skriker och slåss och får utbrott när man säger nej och bråkar med sina syskon. Det här är första gången jag har känt mig begränsad och undviker att göra saker på grund av barnen .. alltså tänker inte typ gå ut och festa eller så , det undviker man självklart med barn utan saker som jag har kunnat göra med de äldre barnen när de var i hans ålder typ gå och fika , gå på restaurang, gå runt i affärer. Försöker oftast göra sånt när han är med pappa eller någon annan eller åtminstone när en annan vuxen är med.  Att gå och handla med honom är oftast en mardröm. Men han lyssnar oftast lite mer på pappa faktiskt och farmor när han är hos henne.

Känner igen mig i det där att pulsen rusar hela tiden och man har ont i magen.. Min yngsta som snart är 1 är inte världens lättaste heller, hon är lugn när hon får vara nära men hon vill gärna vara nära hela tiden så att få något gjort hemma är svårt. Nu har de dessutom varit förkylda i omgångar och yngsta har sovit dåligt .. Håller på att bli galen ibland. 

Önskar jag hade något tips att ge.. Men du är iallafall inte ensam. Det är en svår ålder.. Men det är olika hur svår den är har jag ju märkt. Lustigt nog var sonen den som var lugnast och skrek minst som bebis men nu är världens vildaste och trotsigaste. Förhoppningsvis blir det inte lättare när de blir äldre. 

*lite lättare när de blir äldre skulle det stå såklart :)

Vet hur frustrerande det är med dessa envisa, viljestarka barnen, dem är otroligt krävande och strider så långt dem kan.
En treåring är ofta i en test period då de testar våra gränser, som du redan gör är det väldigt viktigt att vara KONSEKVENT men kanske inte i allt.
Välj ut det viktigaste du/ ni vill att barnet ska höra, välj det som barnet är hyfsat ok med att göra.
Är städa, klä på sig extremt svårt att få barnet att göra så hoppa över det momentet, minimera saker som barnet har så det ej blir överväldigande att plocka undan.
Erbjud hjälp tex jag tar böckerna, vad vill du plocka undan, bilarna eller pennorna? 
Vid Tex påklädning kan du säga Om du tar vänstra skon så hjälper jag med den högra, den första skon, du tar på dig kalsongerna och jag hjälper dig med strumporna.
Ge barnet två val, inte inom flera områden, välj dina strider, låt barnet känna att den KAN och inte misslyckas inom alla delar.
När ni blir utmattade i en situation, but av varandra och backa varandra.
När barnet blir självgående ( Autonom) i två saker ni vill att hen ska träna på så går ni vidare till nästa moment.
På så sätt får barnet lyckas och man ställer rimliga krav på barnet som inte mäktar med för mycket krav.
Tänk igenom vad som är viktigast.
Kanske det är tandborstningen och kanske funkar det endast med en sak? välj då endast det.
Hoppas ni fick lite handfast tips.
Lycka till 

 

Att vara utomhus hjälpte oss mycket. Gärna skog men hav, sjö och lekplatser hjälpte också. Öppna förskolan var också bra. Enkel fika eller mellanmål nerpackat. Frukt, vatten, macka typ, kanske kaffe till mamma eller pappa? 

Det kunde vara motvilligt och ta tid att komma ut men sedan ville de inte gå hem/komma in. Helt klart värt det. 

Usch, jag känner igen detta och lider med dig. Mitt barn var nog inte så extrem som du beskriver som 3åring, men lite senare ....

Som någon annan skriver: gå utomhus! Inte för att beteendet blir bättre generellt, men just ute är det oftast lättare.
Och om ni är två, se till att avlasta varandra och ger varandra pauser. 

Råd har jag inga, för ingenting jag någonsin har försökt har hjälpt.

Först uppe i 4-årsåldern brukar en del barn kunna plocka upp efter sig på egen hand. Innan dess behöver det sällskap i sin syssla. Har barnet lite särskilda svårigheter kan det ta ännu längre tid innan det fumgerar självständigt.

Sluta försöka uppfostra och satsa på att bygga relationen istället. Försök lära känna ditt barn och vad som funkar och ni mår bra av. Att du får ångest av ditt eget barn är en kraftig signal på att det är dags att minska på kraven. 

 

Det finns inget tips tänkte jag just skriva, men så läste jag ditt tips och kom ihåg att min son bara var "normal" när vi var utomhus! Ibland gick en av oss ut kl 7 på morgonen på helgerna bara för att få lite ro. 

Annars är det bara att vänta tills de blir 4-5 år gamla. En mycket lättare tid.

Treårstrots är ju extremt påfrestande. Det handlar om att de vill sätta gränser och skapa en egen personlighet, inte att de vill behandla någon som luft. De har inte så djupgående tankar om sina handlingar. Det är en nödvändig del i att bli människa - tyvärr! 

3 åringar är värre än 2 åringar, yngsta är nu 3,5 och det har börjat vända även om det är helt andra protester än de två äldre, för oss har time-out funkat, jag tar fram tandbortstimern och så får hen lugna ner sig i sin stol, det har gått i perioder där hen har accepterat pausen och suttit still, kommit och bett om ursäkt efter men ibland har det varit skrik och slag, båda vi föräldrar har då fått hjälpa till i omgångar att bära tillbaka barnet och efter 4-5 gånger så sitter hen still sina 2 minuter och lugnar ner sig. Hen går inte på dagis och är hemma heltid med mig, jag håller med om att utevistelse hjälper, jag märker en stor skillnad om det har blivit lite för understimulerande under dagen