Glödlampan1

Tue 3 Feb 22:21

9 svar

Beslutsångest

Jag och min sambo har varit tillsammans i 8 år, har en 3-åring ihop. Jag har senaste 2 åren kännt att något skaver, att mina känslor gått över till enbart vänskap och har dragit mig undan. Vi har båda svårt att prata om känslor och jobbiga saker, och har bara kört på i vardagen där allt praktiskt funkar och fokus varit på sonen. Men detta tär så mycket på mig, och nu har vi "separerat på prov" på mitt initiativ. Min sambo vill inte separera och känner inte alls samma som jag. Vi har gått några gånger i terapi, men mina känslor kvarstår.
Jag har dock sådan otrolig ångest kring beslutet, samtidigt som jag vill separera mår jag otroligt dåligt över att vara ifrån min son och inför framtiden. Jag är rädd att göra fel, och får otroligt ångest över att dela upp allt vi skapat. Min sambo är min bästa vän.
Har någon varit i en likande situation?

Anonym (Förväntningar)

Tue 3 Feb 22:37

#1

Vad tänker du att du ska känna för att stanna? Blir det inte många gånger så att vissa känslor försvinner i en längre relation och kanske byts ut mot andra? Räcker det inte att allt funkar bra och man är bästa vänner? Ska du hitta någon ny sedan och så känner du samma efter ett antal år för att sedan byta ut den med?

Jag kanske låter för hård men ibland tror jag att det är lätt hänt att man har för höga förväntningar på vad man ska känna för den andra personen efter flera år och när man står mitt i småbarnsåren och vardagen rullar på. Det är inte så himlastormande men det kanska är bra och framförallt tryggt. Varför är det inte bra nog?

Anonym (Varannanveckamamma)

Tue 3 Feb 22:41

#2

Glödlampan1 skrev 2026-02-03 22:21:11 följande:

Beslutsångest

Jag och min sambo har varit tillsammans i 8 år, har en 3-åring ihop. Jag har senaste 2 åren kännt att något skaver, att mina känslor gått över till enbart vänskap och har dragit mig undan. Vi har båda svårt att prata om känslor och jobbiga saker, och har bara kört på i vardagen där allt praktiskt funkar och fokus varit på sonen. Men detta tär så mycket på mig, och nu har vi "separerat på prov" på mitt initiativ. Min sambo vill inte separera och känner inte alls samma som jag. Vi har gått några gånger i terapi, men mina känslor kvarstår.
Jag har dock sådan otrolig ångest kring beslutet, samtidigt som jag vill separera mår jag otroligt dåligt över att vara ifrån min son och inför framtiden. Jag är rädd att göra fel, och får otroligt ångest över att dela upp allt vi skapat. Min sambo är min bästa vän.
Har någon varit i en likande situation?

Jag förstår dig till 100% och jag skulle ljuga att sägs att det går över.. saknaden den veckan man inte har sitt barn/sina barn. Man lär sig mer leva med det efter ett tag, och lägger dom känslorna åt sidan.

Är han din bästa vän, har du tur som har honom vid din sida på heltid och det ska du värdesätta högt. Gräset är inte grönare på andra sidan.

mitt ex var inte min bästa vän, och jag irriterade mig så mkt på honom tillslut att jag bara var irriterad inombords hela tiden. Mina barn sa efter ett tag isär med exet att ?mamma du är mkt gladare nu? jag är glad att jag gjorde det för deras skull ❤️

Glödlampan1

Tue 3 Feb 22:46

#3

Anonym (Förväntningar) skrev 2026-02-03 22:37:02 följande:

Vad tänker du att du ska känna för att stanna? Blir det inte många gånger så att vissa känslor försvinner i en längre relation och kanske byts ut mot andra? Räcker det inte att allt funkar bra och man är bästa vänner? Ska du hitta någon ny sedan och så känner du samma efter ett antal år för att sedan byta ut den med?

Jag kanske låter för hård men ibland tror jag att det är lätt hänt att man har för höga förväntningar på vad man ska känna för den andra personen efter flera år och när man står mitt i småbarnsåren och vardagen rullar på. Det är inte så himlastormande men det kanska är bra och framförallt tryggt. Varför är det inte bra nog?

Min intention är inte att träffa någon ny, men samtidigt känner jag att jag mår dåligt i relationen som den är nu, att något saknas. Att leva i ett kärlekslöst förhållande känns inte hållbart, och jag känner mig så långt ifrån mig själv jag någonsin varit. Vi har inte haft sex sedan innan sonen föddes, och jag känner absolut ingen åtrå för det. Kan man verkligen leva ihop som bara vänner? Eller är det bättre att leva isär med chans att träffa någon man känner mer för?

Glödlampan1

Tue 3 Feb 22:49

#4

Anonym (Varannanveckamamma) skrev 2026-02-03 22:41:17 följande:

Jag förstår dig till 100% och jag skulle ljuga att sägs att det går över.. saknaden den veckan man inte har sitt barn/sina barn. Man lär sig mer leva med det efter ett tag, och lägger dom känslorna åt sidan.

Är han din bästa vän, har du tur som har honom vid din sida på heltid och det ska du värdesätta högt. Gräset är inte grönare på andra sidan.

mitt ex var inte min bästa vän, och jag irriterade mig så mkt på honom tillslut att jag bara var irriterad inombords hela tiden. Mina barn sa efter ett tag isär med exet att ?mamma du är mkt gladare nu? jag är glad att jag gjorde det för deras skull ❤️

Trots att hen är min bästa vän, så känner jag samtidigt att jag inte är mig själv längre när vi lever ihop. Jag irriterar mig också på olika saker, och drömmer om hur det skulle vara att bo själv, men det ändrar inte att vi känner varandra utan och innan, och jag har inga problem att umgås som vänner, men mer än så känner jag inte. Räcker det?

Anonym (Inte lätt)

Tue 3 Feb 22:52

#5

Inget lätt beslut som du också får ta ansvar för resten av livet. Finns ju inga garantier att du hittar ngt som känns bättre... eller så gör du kanske det.

Är det sambons utseende du inte längre gillar eller var är det skon klämmer? Vad är det du saknar hos sambon?

Glödlampan1

Tue 3 Feb 23:06

#6

Anonym (Inte lätt) skrev 2026-02-03 22:52:43 följande:

Inget lätt beslut som du också får ta ansvar för resten av livet. Finns ju inga garantier att du hittar ngt som känns bättre... eller så gör du kanske det.

Är det sambons utseende du inte längre gillar eller var är det skon klämmer? Vad är det du saknar hos sambon?

Nej, så är det ju, och det är jag medveten om, vilket såklart också är en oro i sig på ett vis.
Jag kan inte sätta fingret på vad jag saknar, men kärlekskänslorna är borta, kvar finns bara vänskap. Och ett dåligt samvete från min sida och ett dåligt mående över hela situationen. Jag orkar inte hålla uppe en fasad.

Anonym (Varannanveckamamma)

Tue 3 Feb 23:06

#7

Glödlampan1 skrev 2026-02-03 22:49:00 följande:

Trots att hen är min bästa vän, så känner jag samtidigt att jag inte är mig själv längre när vi lever ihop. Jag irriterar mig också på olika saker, och drömmer om hur det skulle vara att bo själv, men det ändrar inte att vi känner varandra utan och innan, och jag har inga problem att umgås som vänner, men mer än så känner jag inte. Räcker det?

Kan hen acceptera att du vill både ha kvar kakan och äta upp den då? Eran fina vänskap, skulle den finnas kvar? Blir det på bekostnad av att ni blir osams och barnen mår dåligt över det? kommer ni kunna umgås som vänner, vill hen va vän med dig då? frågor och tankar..
jag menar OM ni separerar.

Du kanske kan föreslå att ni blir särbos, att du behöver den egentiden för att känna efter hur allt känns. Få möjligheten att starta om, men tsm med din bästa vän. kanske kan det komma känslor tillbaka om ni inte bor på varandra och får möjligheten att sakna varandra?

Deacon

Wed 4 Feb 08:01

#8

Glödlampan1 skrev 2026-02-03 23:06:00 följande:

Nej, så är det ju, och det är jag medveten om, vilket såklart också är en oro i sig på ett vis.
Jag kan inte sätta fingret på vad jag saknar, men kärlekskänslorna är borta, kvar finns bara vänskap. Och ett dåligt samvete från min sida och ett dåligt mående över hela situationen. Jag orkar inte hålla uppe en fasad.

Extra jobbigt om du inte kan sätta fingret på var problemet ligger för då vet du ju inte heller om problemet faktiskt är med sambon eller hos dig. Du vet bara om att det inte känns rätt men inte vad som behöver göras för att den känslan ska försvinna. Samtidigt är konstant lycka något som väldigt få, om en några, lever med. Livet går upp och ner vilket skapar kontraster och gör att uppfaserna känns som lycka. Hade det alltid varit upp så hade lyckan förmodligen tagits för given vilket gör att dess upplevda värde minskar och känslorna för partnern kanske då minskar.... Detta då man inte är lycklig med sin partner längre.

Om "felet" ligger hos dig, exempelvis genom hur du knyter an till andra människor eller att du har skyhöga förväntningar som inte motsvaras av verkligheten, så finns det en risk att du tar med dig problematiken in i en kommande relation som då med stor risk gör att du kommer känna likadant i den relationen efter den inledande himlastormande förälskelsefasen.

Anonym (Benny Dorm)

Wed 4 Feb 11:48

#9

Det pratades förr om "sjuårsklådan" som fick äktenskap att spricka. Stämde på mitt ex och mig. Vi red ut det där, hittade tillbaka till varandra.

Men efter ytterligare ett barn och tio år tog det ändå slut. Hennes känslor räckte inte. Jag blev förkrossad men har långt senare en mycket bättre kärleksrelation (sedan 27 år).

Så var det fel att vi stannade ihop efter sju år? Vi hade ändå ytterligare ett antal bra år och fick ett andra barn. Så det var väl okej.

Bekymmersamt om ni inte haft sex på över tre år. Låter trist och frustrerande. Mina äktenskap har varit okej även i sängen, in i det sista.

"Att skiljas är att dö en smula" har någon tänkare sagt. Det gör ont. Man vet vad man förlorar men inte vad som väntar vid horisonten. I mitt fall är jag väldigt glad idag över att det första äktenskapet tog slut.

Beslutsångest

INNEHÅLL