Ångrar valet av pappa

Men var ni överens om att skaffa barn tillsammans och ni arbetar lika många timmar, så ska han väl ändå göra hälften av hushållsarbetet?

Du kan inte tvinga honom att vara intresserad av barn,  men han måste ta ansvar för sina egna beslut. 

En del människor, även en del kvinnor, blir mer intresserade av barnen när barnen blir lite äldre. 

Skapa en så hygglig miljö du kan för barnen. Är han inte aggressiv mot dem kommer de att klara det bra. De får bara en lite mer distanserad relation till sin pappa. Inget som förstör hela uppväxten. 

Om du inte visste innan att han var oengagerad så är det inte DU som har gjort fel. Men vad är HAN för ansvarslös människa, som skaffar barn fast han inte vill? Och sen lämpar större delen av ansvaret på dig? Barnet var uppenbarligen planerat.

Du kan tyvärr inte tvinga honom att skärpa sig, men felet ligger inte hos dig. 

Han smiter väl inte från hushållsarbete direkt, utan gör det vi kommit överens om att han ska göra. Just nu är han f-ledig (något som bestämdes redan innan barnet kom, han hatar det men jag kan inte avbryta min tjänst just nu) och han håller status quo hemma under tiden jag är borta från hemmet, varken mer eller mindre. Han är inte direkt elak mot barnet, men oengagerad.

Min farhåga är ju att barnet blir lidande nu eller i förlängningen, men jag försöker kompensera upp i värme och engagemang. Men jag är sliten, det kostar på på alla sätt att försöka vara buffert både emotionellt och fysiskt. Att aldrig få sova, alltid ha ont (fick en del skavanker efter graviditet och förlossning) och dessutom aldrig få höra maken prata gott om barnet utan alltid klaga, klaga, klaga och dra sig undan vid första bästa tillfälle. 

Jag har föreslagit massa åtgärder, allt från terapi till delat boende men det går inte hem. Jag tror att han är för stolt för att medge att detta inte fungerar och blir oerhört kränkt av att jag påpekar brister. 

Vad jag menar är att du inte ska känna skuld, det är han som ska känna skuld. Jag antar att du trodde att han ville ha barn, även om du var mer angelägen? Du skriver att ni var överens om att skaffa barn.

Jag skulle ha svårt att fortsätta älska och leva med en man som betedde sig så. Han kan inte hjälpa hur han känner, men han kan försöka göra något åt det. Anstränga sig, söka hjälp eller vad som helst. Han gick med på barn och nu är det liksom för sent att ångra sig. Han måste inte vara en perfekt förälder eller göra allt som du gör, men ?minsta lilla? räcker inte.

Men hur resonerade han innan ni fick barn? När ni bestämde er?

Detta är ju galet. Och ja, barnet kommer att ta känslomässig skada av att leva med en pappa som egentligen inte bryr sig om barnet.

Kan din man ha drabbats av en livskris? Förlossningsdepression? Det kan drabba även män. I vilket fall måste han svälja stoltheten och söka hjälp omgående. Vägrar han kanske någon annan får prata allvar med honom? 

Jag tror att han gillade tanken på att ha en familj, men inte riktigt förstod konsekvenserna av att skaffa barn... Eller ångrade sig när det var för sent. 

Vi var så jämställda och hade det så perfekt fram till ungefär halvvägs igenom graviditeten. Då var det som att han långsamt försvann och lämnade mig med resten. 

Det låter som en livskris som han inte förmår ta sig ur eller se allvaret i. Eftersom det började under graviditeten. 

Att få barn är omvälvande och kan sätta igång känslor man inte trodde fanns. Han behöver hjälp, men då måste han inse det. Det kan inte fortsätta så här.

Jag hoppas att han inte trodde att det var en docka han skulle få, eller bara ville leka söndagspappa. Då är han varken mogen eller jämställd.

Däremot är det svårt att till fullo föreställa sig hur det är att få barn. Så är det även för kvinnor. Det finns mammor som har svårt att knyta an till sina bebisar eller avskyr småbarnsåren, men detta är ganska tabubelagt. 

Se till att ditt barn inte ska behöva växa upp med känslan att vara oälskad av sin egen pappa. Det är inte ditt fel att han är som han är, men det skulle vara det om du lät ditt barn växa upp med honom.

Han är ju den som är mest barnkär av oss, alltid gjort roliga små upptåg med ungar i bekantskapskretsen och inom släkten när vi träffats. Vi båda närmade oss 40 och behövde fatta beslut. Jag slutade med p-medel och så sa vi att "blir det så blir det" och det blev med en gång! Så det gick väldigt fort. Men vi hade ändå hunnit prata om att vi skulle dela lika på föräldraledigheten och att vi skulle hjälpas åt... Att vi båda skulle läsa för barnet eller ta promenader med vagnen trodde jag verkligen var givet. Men även om han hade gjort det är det nog den konstanta negativiteten som är värst. Han ser verkligen inga ljusglimtar med att vara pappa och ältar konstant hur jobbigt barnet är och hur mycket sämre livet är nu jämfört med innan.  

Vi ska bytas av igen så jag går tillbaka till f-ledighet, men just för att vi var överens om att dela lika så valde jag att ta ett ordentligt språng i karriären när jag gick tillbaka till jobb, och har fortfarande en provanställning. Det suger att jag måste lämna mina kollegor i sticket sen för att han inte håller vad vi kom överens om, men hellre det än att barnet blir lidande. 

Tyvärr har vi inte direkt någon närstående som kan prata vett med honom. Han leker gärna perfekt familj när vi träffar släkt och vänner och hans familj tar honom snabbt i försvar om jag påpekar minsta lilla brist inför dem.

Det finns massor av barn som har vuxit upp med en förälder och haft en förälder som var frånvarande (mentalt eller fysiskt). Och de barnen har utvecklats bra. Så länge det inte finns någon i närheten som trakasserar barnet, så knyter det an till de vuxna som det går att knyta an till. Kanske med bara tunna trådar till pappan i det här fallet.  

Lite olyckligt att det är partnen som är föräldraledig och inte du. Men du kompenserar ju på kvällen när du är engagerad i barnet . 

Ja, något hände med din partner. Han verkade inte vara redo för ett föräldraskap. Vad det beror på är svårt att säga. Kan vara depression, kan vara att han ville hinna med mer saker innan han blev bunden av barn, kan det vara att han tvivlar på er relation eller att han inte vill ha några barn överhuvudtaget.

Men du vill ha barn, fast du är trött nu! Så tänk på din relation med barnet och gläd dig åt den! Oavsett vad som händer med din relation med partnen så har du nu en relation till barnet som räcker livet ut. Det är stort!

Låt inte din partners förhållningssätt minska din glädje! Njut fullt ut nu, för de växer så snabbt.