Beroende av självskada

Har självskadat sedan jag var 11 år, mest genom att använda vassa föremål, strypa mig själv eller slå mig själv med en hammare eller något. Olika händelser och orsaker till varför jag började, men största anledningarna har nästan alltid varit för att straffa mig själv eller för att ha "kontroll" över något.

Är snart 23 år och självskadar mycket mindre nu jämfört med innan. Har faktist bara gjort det 3ggr senaste halvåret!! Fick gå på kbt på vårdcentral och lite medicin. Det har varit enklare att stå emot efter mycket självarbete men får fortfarande tankar och sug efter att göra illa mig själv dagligen. Behöver inte enns ha skett något speciellt dåligt, utan den rösten som uppmanar mig att "återfalla" igen finns hela tiden. Om det händer något dåligt under dagen så blir den den rösten större. 

Kan inte se på vissa serier eller filmer, eller läsa verk där de visar kataktärer som utför självskada utan att min egna hjärna börjar dra igång. Till och med ord som min hjärna kan uppfatta som "triggande". 

Pratade med en sjuksköterska på psykiatrin för några månader sen och hon sa att jag  hade "rispat" mina ben och rumpa. Fattar att hon inte menade någonting med det men kunde inte sluta tänka på hur jag har "bara" rispat mig själv och inte "skärt" mig själv på riktigt, att jag inte skar mig tillräkligt djupt trots att jag kom ner till fettlagret, och halva badkaret var blodigt. Förstår att detta är inte ett normalt tankesätt, men trots allt så går mina hjärna åt det hållet. Antar att jag kände att jag tappade kontrollen, trodde att jag hade skurit mig själv djupare än vad som var sant. 

Har accepterat att jag kommer ha de här tankarna hela livet, och får bara försöka lära mig fler sätt att stå emot. Vet inte vad jag igentligen ville med denna tråd, men antar bara att jag ville skriva av mig. Min familj vet att jag självskadar men tror inte på mig när jag säger att jag inte kan "bara" sluta, eller att jag bara gör det för uppmärksamhet. Jag har aldrig självskadat för uppmärksamhet, utan jag aktivt undviker att ha på mig kläder eller gå på akriviteter som kommer visa ärren. 

Hur som helst, cya