Existentiell kris?

Har en hel del förändringar på gång i livet. Jag ska flytta och börja nytt jobb efter många år på samma ställe. Det är inte riktigt självvalt utan är pga flytten och att min partner fått jobb på annan ort men har väl allmänt känt det varit dags. 

Senaste tiden, även innan jag sa upp mig, kanske ett halvår tillbaka eller så, har jag upplevt ett annorlunda bemötande mot mig. Vi jobbar på en arbetsplats som tar emot personer med olika NPF-diagnoser, och jag har senaste tiden upplevt pikar mot mig, alltså som att jag skulle ingå denna kategorin människor. Det är hela tiden väldigt subtilt men det har kommit från flera olika personer. Jag har med tanke på detta själv någon gång sagt något liknande. 

Oavsett har jag på grund av detta haft väldigt jobbigt i mig själv. Analyserat mig själv. Försökt tona ner och läsa in andras reaktioner på mig. Känner mig plötsligt fel och för mycket. Förut kände jag mig omtyckt. Blev gärna favorit hos ny personal. Fick höra jag var chefens favorit. Vågade ta plats och vara den jag är. 

Jag vill tillägga att jag inte på något sätt ser ner på de med NPF-diagnoser, men jag har så starkt fått känslan av en del av kollegorna som gjort dessa antydningar gör det. Inte i sin profession eller bemötande som personal. Men som kollega.
Personalgruppen och dynamiken har dessutom bytts ut, de förra varma kollegorna har bytts ut mot en lite kallare grupp om man får beskriva det så, varav ena sa rakt ut jag har drag av detta. Vet inte om det spridit sig. Känner mig plötsligt inte alls så accepterad och vet där är mycket missnöje bland övrig personal också så stämningen är väl inte på topp.
Tycker generellt det är oprofessionellt att slänga diagnos på sina kollegor.  

På detta har jag äntligen vågat bryta med min väldigt dysfunktionella familj och detta ökar liksom känslan av att det är mig det är fel på. Det är jag som är ön. 

Vet inte vad jag vill med detta inlägg. Mår bara väldigt dåligt av denna känslan.
Och ja, jag ska byta arbetsplats men jag är liksom rädd de ska tänka samma sak på nästa ställe. 

Sen tror jag inte jag uppfyller diagnoskriterier då jag har ett fullt fungerande liv med man, barn och jobb, har aldrig behövt vara sjukskriven eller haft några större svårigheter. Har tvärtom varit extremt självständig, lättlärd och företagsam men har ganska mycket energi och en uppåt personlighet. Har också vänner som sagt sånt här till mig men är det vad samhället kommit till? Att fullt fungerande vuxna blir stämplade med diagnoser så fort man inte är super svenskt lagom? 

Hur ska jag handskas med detta?  

Undanbeder mig inlägg kring diskussioner av NPF i denna tråd, det handlar inte om att jag ser negativt på diagnoserna utan om hur jag känner mig i detta bemötande.