• Anonym (Mobbad av familjen)

    Ur askan i elden

    Jag är väldigt nedstämd just nu pga min livssituation. Jag har vuxit upp i en  dysfunktionell familj med en mor som är narcissist och borderline och en far som ser det som sitt främsta jobb att se till att hon får hållas och göra och säga vad hon vill. Allt på min bekostnad och tom när jag var ett litet barn. Han försvarar alltid henne, aldrig mig. 

    Som ung vuxen kan man nog nästan säga att jag flydde hemlandet pga min familj till min blivande man och startade mitt liv där långt hemifrån. Tyvärr så visade han sig vara ganska knepig med lite narcissistiska drag för att inte tala om hans mamma som är klockren narcissist som anser att hennes son aldrig kan göra något fel. Hans mamma har gjort allt i sin makt för att vara elak mot mig och han har ytterst sällan stoppat henne. Ofta är det jag som får mig trots att hon är den som härjar med mig. 

    Så jag har alla emot mig i min egen familj och jag har alla emot mig i min nya familj. Och sen när båda familjerna är tillsammans så får jag alla emot mig från båda sidorna. Alla ger sig på mig och ingen tar nånsin mitt parti. Jag har blivit en scapegoat i alla familjekonstellationer och jag orkar inte mer. 

  • Svar på tråden Ur askan i elden
  • MonicaE

    Det låter som en jättejobbig situation och jag förstår att du känner dig väldigt ensam i det hela. Du behöver förstås bryta dig loss från det på något sätt. Har du möjlighet att resa bort själv för att sortera ut din tankar och känslor? Eller i alla fall bo själv en tid. Det kan ju bli en signal till din partner också, att om han inte är beredd att ändra på sig och också ta ditt parti när hans mamma är inblandad, så kanske han förlorar dig för alltid.

  • Anonym (Vem ska man tro på tro på tro på...)

    Om alla är dumma runt dig så är den gemensamma nämnaren du.

    Min man har en släkting som säkert skulle kunna skriva som du. Men det är mest hon som tror att hela världen ska dansa efter hennes pipa och serva henne medan hon inte ger något tillbaka alls och oftast kritiserar eller förolämpar dem, och sen blir hon arg för att ingen vill ha med henne att göra.

  • Anonym (Mobbad av familjen)
    MonicaE skrev 2026-03-04 18:46:44 följande:

    Det låter som en jättejobbig situation och jag förstår att du känner dig väldigt ensam i det hela. Du behöver förstås bryta dig loss från det på något sätt. Har du möjlighet att resa bort själv för att sortera ut din tankar och känslor? Eller i alla fall bo själv en tid. Det kan ju bli en signal till din partner också, att om han inte är beredd att ändra på sig och också ta ditt parti när hans mamma är inblandad, så kanske han förlorar dig för alltid.


    Ensam skriver du och det är precis det jag är. Ensam i det här. Det finns ingen jag kan prata med om det för personerna jag borde kunna prata med det om är inga tänkbara kandidater av ovan nämnda skäl. Jag har egentligen rett ut mina känslor och tankar för länge sen men jag har inte kraften att rycka upp hela mitt liv igen. Jag har inget stöd av någon omkring mig och även att ta i beaktande så känner jag inombords att min lycka och glädje och önskan om att leva omgiven av människor som tycker om mig inte är så viktigt. Jag har ju aldrig varit speciellt viktig för andra så varför skulle mina önskningar om ett liv där jag är accepterad precis som jag är av andra vara det? Jag förstår att jag låter negativ och som att jag har offerkoftan på mig men allt det här har skadat mig djupt under hela mitt liv. Jag är tacksam för ditt försök att hjälpa mig. 
  • Eurydike 87

    Min tanke är att du kanske kan försöka låta familjen få en mindre viktig roll för ditt liv, om du inte kan distansera dig från dem. Bygg upp dig själv och din självkänsla och fokusera på andra typer av relationer. Se till att träffa människor som inte har något med era familjer att göra. Träffa personer som ger energi, undvik personer som tar energi.

Svar på tråden Ur askan i elden