Ständig projektledare

Jag får en känsla av att du är man, och vill göra en poäng någon antar motsatsen? Jag kan så klart ha fel.

Oavsett kön får man se sin partner objektivt, hen är som hen är i grund och botten, även om saker kan få förbättring har man till syvende och sist sina sätt att vara så räkna inte med en omvälvande förändring bara för att DU vill ha det. Din partner är förmodligen nöjd med sig själv och hur denne lever sitt liv, och kan så även vara utan ditt projektledarskap. 

Ni som gör så här, gnäller över hur er partner är i grunden, behöver helt enkelt reka bättre innan ni skaffar familj. Misstaget ligger på dig

Om du läser trådstarten så framgår det att förändringen har skett över tid. Det är möjligt att TS partner höll skenet uppe i början och visar sitt rätta jag när partnern känner sig bekväm. 

TS -  jag är ensamstående på heltid och din tillvaro låter ungefär som min. Jag slipper däremot den konstanta frustrationen över en vuxen människa som inte bidrar med något. 

Separera är mitt råd. Du kommer att känna dig lättad och fri. Du lever som sagt redan som en ensamstående förälder. 

Vad får du ens ut av relationen? 

Jo den sagan är lika gammal som hjulet. Men faktum är att såna här element kan man se från början om man inte bara kör på när man är nykär och det är barnfritt. Om en så drastisk förändring sker beror det annars på psykiska problem eller annan allvarligare problematik, och då måste man ha ett annat förhållningssätt.

Normalt sett dröjer det inte länge innan första inlägget kommer där TS antas vara en kvinna och att hon då skriver om sin late man. 

Det beror på att Familjlivsanvändare är helt fastlåsta i tanken att det alltid är kvinnan som är projektledaren i familjen samt att män alltid åker snålskjuts. 

De många imbecilla läsarna härinne kan naturligtvis inte se motsatsen : att en man är projektledare i familjen. För då rubbas den fördomsfulla världsbilden. 

Låter som du har två heltidsjobb. Vad gör hen medan du ordnar med allt? Ser på TV? Slösurfar?
Knullar ni?

Det luriga är att den som själv har mycket starka åsikter kanske från början är helt medveten om att om båda hade känt lika starkt om vilka gardiner man ska ha i vardagsrummet, vilket område villan måste ligga i eller vilket resmål som ligger högst på listan i år så hade tillvaron blivit en serie gräl snarare än beslut som leder framåt.

Det kan i början kännas bekvämt och t.o.m. positivt att välja en mer obrydd partner, en som gärna hänger på. Jag kallar dem turister, eftersom de är vana att bli guidade runt i livet av sin partner.

Det finns fortfarande t.ex. kvinnor som blir upprörda om mannen försöker ha åsikter om inredningen av hemmet eller trädgården, och män som tycker att han ensam ska köpa bil för det har väl inte hon att göra med.

Sen många år senare så tröttnar kanske åsikts-personen på att hålla i taktpinnen, för att saker händer i livet som gör att man inte har samma energi som förut. Då finns det ingen "reservmotor" i Familjen AB som kan driva semester- och projekthjulet runt och så börjar man istället störa sig på varandra.

Så frågan är väl varför man väljer en turist från början, om det nu var en person med driv och input man ville ha?

Sen ska jag inte säga att det aldrig händer att person två steppar upp vid rena familjekriser, för det kan absolut hända. Men startsträckan är lång om man under längre tid har vant sig att inte vara den som ska driva en viss typ av uppgifter.

Ofta är också "projektledaren" den som står bakom och kritiserar, och i vissa fall var det det beteendet som från början gjorde i att partnern blev passiv/slutade engagera sig i en viss sak. Både man och kvinna kan göra sig skyldiga till detta.

Att lära ut saker med lust och tålamod är en underskattad hushållssyssla.