När ångesten nyper tag i en

Åh, jag lider med dig - ångest är vidrigt ... Vad har du för ångestdämpande?

Jag lider också med dig. Har själv en verktygslåda med mediciner. Problemet är ju att dom flesta kraftiga gör att man somnar.

Jag har långtidsverkande, inget att använda just i stunden. Ingen psykologkontakt, det kanske jag får till hösten. Förstår inte hur man kan lämnas så här åt sitt öde. 

Det låter ju väldigt märkligt alltihop ... går du i primär- eller i specialistvården? Har du bett om att få något att ta vb utöver din stående medicin? Har de gett någon anledning till varför du inte får en psykologkontakt?

Jag väntat på att få komma till specialistvård, min vårdcentral erbjöd mig samtalskontakt en sväng men sen blev det vakanser och eftersom de anser att jag ska till specialist men specialistvården har kö har jag hamnat i ett jävla limbo. 

De flesta ångestdämpande som förskrivs i Sverige är bara rena sömntabletterna. Du har säkert atarax, lergigan, theralen eller något i den stilen. Det är antihistaminer som främst agerar sövande men som har som biverkning att man också kan känna sig lite lugnare.

Tyvärr är svenska vården livrädd för att skriva ut saker som faktiskt hjälper. Även i situationer där det klart och tydligt är indikerat. Så folk med svår ångest får lösa det själv på andra sätt. Hitta alternativa vägar och knep.

O.K.

Låter som att du är i en riktigt jobbig situation. Om du lider av insättnngssymtom av en ny medicin (som du skrev att du trodde att du hade), så kan man ju inte göra något åt just det nu direkt. Men om symtomen inte går tillbaka efter ett tag, så ska du kontakta den som skrev ut medicinen. Så att den personen får bedöma om du ska fortsätta att ta medicinen. Alla ska inte ta alla mediciner.

Men en del depressionsmediciner kan ge en ökad ångest de allra första veckorna. Om det är den typ av medicin som du tar. (bl.a. vissa SSRI-preparat kan ge det)

Sedan undrar jag om du vanligtvis har panikångest eller mer  "vanlig" ångest? Eller båda?

Panikångest kännetecknas av att hjärtat bultar snabbt. Det känns som det pågår en akut fara just nu (trots att inget speciellt händer just då) eller att man känner en avgrundsdjup tung ångest.

Ofta börjar personen andas väldigt snabbt och drar i sig mycket syre. Blir yr i huvudet av det och tror då att det är syrebrist, och börjar då andas ännu snabbare. När det istället skulle vara klokast att försöka andas i normal takt.

Kan kännas stickningar i händer och fötter. 
Katastroftankar om att man håller på att bli galen eller dö i hjärtinfarkt eller liknande, brukar ofta förekomma. En del åker till akuten men det är inget fel på hjärtat. Mer än att det är uppjagat.

Anfallen kommer och går. Svårt att förutsäga dem.
Anfallen är uttröttande, kroppen blir trött efter att ha varit så uppjagad.

Ibland förekommer även andra konstiga symtom, som t.ex. overklighetskänslor eller känslor av att armar och ben känns tyngre än normalt. De symtomen kan också förekomma helt separat under stressiga perioder.

Annan typ av ångest är en som pågår hela tiden, en känsla av att något hemskt kommer att inträffa snart, eller stark oro inför en framtida händelse. 

Nu finns det något som kan kallas realångest också. Det är vanlig ångest som ska skydda oss från att göra dumheter, så att vi inte går ensamma på farliga ställen mitt i natten och liknande. Eller att vi inte vågar göra andra saker som är direkt farliga eller väldigt olämpliga för vårt framtida liv. Den ångesten kan få oss att göra bra förebyggande åtgärder, som att skaffa brandvarnare,  brandskyddstäcke eller en försäkring mot olyckor. Så att vi agerar på förhand.

Eller om någon anhörig inte kommer hem ungefär när den sagt att den ska göra det, och det blir allt senare på natten och du försöker då nå personen och du får ingen kontakt på mobilen. Den ångesyen gör att du till slut agerar och börjar eftersöka personen. Det är vettigt.

Så ångest kan vara hjälpsam och fullt normal, om den inte är överdriven eller uppkommer ur vår egen stressade hjärna bara. 

En del har ångest som dämpas av att man gör en viss ritual, antingen som en handllng i det yttre eller inombords som en tankeritual. Då känns det som att något hemskt ska hända om jag INTE gör eller tänker på ett visst sätt. Det finns terapi mot sådan oro. Det kallas tvång och är helt ofarligt, men stjäl en massa tankekraft och tid.

Gemensamt för all ångest som inte är vettig, utan den är är mycket överdriven i situationen eller helt enkelt uppkommer för att kroppen är väldigt stressad (och för att man har lite anlag för att svara med ångest på sådana påfrestningar). Det man behöver göra är att man acceptera att man har den. Man behöver förstå att den inte är fysiskt skadlig, utan "bara" är väldigt obehaglig. Man dör inte och man blir inte galen. Så det är bättre att låta den vara och agera så klokt man kan i situationen.

Vänta ut panikångestattacken. Andas lugnt
Ligg på rygg på en filt på golvet. Låt den ha sitt vanliga förlopp. Först brukar det  gå upp och sedan ligga kvar och på en obehagligt hög nivå ett bra tag. Slutligen lugna ner sig.

Sedan förebygga genom att behandla kroppen väl på alla sätt.

Bra mat och vettiga regelbundna tider för för att lägga sig och för att gå upp. Stå ut med att det kan vara lite svårt med sömnen. Vila ändå den tid man brukar sova, om man inte somnar snabbt. 

Inte för mycker socker generellt och absolut inte för mycket socker och fett sent på kvällen. Inte för mycket vitt bröd. Helst surdeg och/eller bröd med en del hela kärnor i. Ger lugnare matsmältning och mindre snabba kast i energi.

(Ha koll på om du snarkar eller vaknar med torr mun, det kan vara sömnapn'e. Som stör sömnen jättemycket.)

Det finns lugnande snabba tekniker på internet, t.ex. Tapping (som används för att hjälpa många i katastrofområden).

Progressiv muskelavslappning kan också vara bra. 

Hålla stressnivåerna nere genom lugnande aktiviteter som promenader, andningsövningar, yoga eller Tai chi.

Om kroppen klarar det, utan att försämras i ångest under resten av dagen, så kan man prova en del muskeluppbyggnadsträning eller joggning/aerobics. Stärker kroppen mot stress på sikt.

All ångestbehandling handlar egentligen om förebyggande åtgärder, så kroppen blir lugnare.
Och att acceptera att det finns ångest ibland. 

Man kan ha generellt ångestsyndrom GAD. De som har det ältar i tankarna allt farligt och oroande timme efter timme all vaken tid, de behöver göra tvärtom. Sluta undvika ångestkänslan genom överdrivet tänkande. Låt den vara där istället.

Skriv av dig i en antecknongsbok(alltså med penna och papper), så får du ner och ringar in vad det är som oroar.

Låt känslorna vara i din kropp och undersök hur det känns. Sitter det mest i bröstet eller i halsen eller någon annanstans? Alltså de rent kroppsliga symtomen. Låt det bara vara det så. Så slipper du jaga upp dig ännu mer i försök att snabbt få bort det. 

En teknik för dem som håller på och ältar hela dagarna i tankarna, är att följa sin orostanke hela vägen ut. Om det jag oroar mig för händer, hur skulle det bli då? Att våga tänka de fruktade tankarna hela vägen. Tankarna är fortfarande obehagliga men på något sätt lugnar sig kroppen lite när man inte måste kämpa emot att uppleva känslan. T.ex hur skulle det vara om jag blev lämnad av min partner och dessutom blev arbetslös (om det är justsådant man oroar sig mycket för hela tiden t.ex.) Vad skulle hända och hur skulle jag hantera det?

Jag har GAD som blivit värre, har problem med malande tankar som bröt ner mig helt. Det tog aldrig slut. Tankarna blev lugnare av medicin men jag får istället kroppslig panik som driver mig till att i värsta fall slå mig själv tills jag blir lugn. Ofta i kombination med att hetsäta tills jag får ont (eller så slår jag mig efter hetsätning för att jag får ångest av det).

Kan lugna mig med fysisk aktivitet men så fort jag stannar kommer känslan tillbaka. Har försökt rida ut känslan, tänka på att det bara är tankar och känslor men jag orkar inte hålla emot hur länge/ofta som helst.

Om de kraftiga ångestkänslorna som du nu har beror på att du har börjat ta en ny medicin, så förstår jag att det kan vara svårt att hantera det! De känslorna är ju i så fall rent fysiska till sin uppkomst, och har inte att göra med din egen stress eller med att du tänker för mycket på problem hela tiden!

Går känslorna inte bort på ett par veckor efter det att du startade medicineringen, ring akut till den vårdenhet som skrev ut dem, och be att få en tid eller ett telefonsamtal med en läkare så snabbt som möjligt!  Var envis och säg att du är helt upp och ned på, på grund av den nya medicinen. Självskadar dig. 

Om det istället framförallt är ångest på grund av din GAD som du upplever just nu, på ett sådant sätt som du har haft tidigare, så är det ju de tillhörande orostankarna och känslorna till GAD som du behöver hantera.

Man brukar säga att den ständiga upptagenheten av vissa orostankar vid GAD till en del kan bero på att den som har orostankarna på något sätt, ibland omedvetet,  känner/tror att detta ständiga tänkande ska rädda dem från det som de fruktar ska hända i verkligheten. Alltså släpper man inte de tankarna, för då skulle man riskera att det som orostankarna kretsar kring blir sant,  om man skulle lämna problemen obevakade och utan ständig uppmärksamhet. Att tänka hela tiden hindrar också de otäcka känslorna kring det hela att helt blomma ut och bli fullt kännbara. Man känner också ofta att man "gör" något mot sina problem, när man inte släpper tänkandet kring det hela. 

Det är något slags magiskt ständigt pågående tankearbete för att skydda personen från det onda som man är rädd för. "Tänker jag på det så händer det inte". Kroppen får aldrig riktigt slappna av. 

Istället skulle man bli lugnare om man tillät sig att uppleva den underliggande rädslokänslan. Nu ligger den istället bara och lurpassar, och så fort man känner minsta lilla av den, så börjar man tänka runt runt på problemen. Alltså är det bra om man tillåter sig att lite större tolerans för obehagliga känslor av alla slag som förekommer i kroppen. 

Att göra skrivterapi en stund, högst en gång per dag, kan få ner det hela på papper så att oron och tankarna inte bara snurrar runt i luften. Utan blir mer handgriplig. Skriv ner vad du tänker och känner utan någon censur. Du behöver inte lösa något av problemen, bara skriva ner hur dagsläget känns och vad som oroar dig och hur du tänker kring det.

Tillåt dig att känna din oro som finns kring det som du skriver ner. Slå inte bara bort känslan utan låt den komma och passera vidare efter den stund som den varar.

Man kalla det att man har sin orosstund. Helst ungefär vid samma tid på dagen, kanske en halvtimme. Dyker det upp en del oro under dagen så kan du tänka att "det här ska jag oroa mig för på orosstunden i kväll".

Sedan kan man man också ta "timeout" från tänkandet och problemen en stund när de snurrar runt vid andra tider på dygnet. Då tänker man att "nu ska jag ta timeout en timme". Sedan slår man bort alla orostankar under den timme som man har bestämt. Dyker det upp något, så tänker man bara att man har timeout just nu. De upplevda.problemen finns kvar, men man tar lite semester från dem då och då.

Förutom detta kan man gå in i en seriös problemlösning. Klassisk problemlösning. Där man skriver ner ett av problemrn. Brainstormar olika svar och möjligheter, och undersöker dem närmare på olika sätt.   Tänker på vad lösningarna skulle leda till på kort eller lång sikt.Väljer ut en eller två lösningar som man ska pröva. 

Läsa sinnesrobönen för sig själv varje kväll. 

Sköta om sig själv, så att det inte uppkommer onödigt stora ångestpåslag. 

Gör Tapping men även yoga, promenader och annat som lugnar ner kroppen. För att få en allmänt mindre uppvarvad kropp. 
Pröva progressiv muskelavslappnimg. 

Läs "Orosboken" som är en självhjälpsbok skriven av två välkända psykologer. Är också forskare. 
Innehåller steg som i forskningsstudier har visat sig vara hjälpsamma. 

Låna på bibliotek eller köp den.