Mätt på livet
Är det någon mer som är nöjd med livet i bemärkelsen att det har vart bra, men som inte hade känt att de missat något om det skulle upphöra utan smärta inom kort?
Jag är där. Jag har haft det jättebra under min uppväxt.
Hur tänker ni runt det? Försöker ni hitta något som ska göra det värt eller tuffar ni bara på så länge det bär?