Får era barn ringa den andra föräldern!

Det tror jag är klokt! Det är viktigt att barnet vänder sig till den föräldern den är hos för tillfället om det är något, och tex. inte ställer föräldrarna mot varandra. Eller, som du skriver, blir ledsen.
Mina barn var så pass gamla när vi skildes att de hade mobiler och bestämde sådant själva, men om de tex. frågade om de kunde göra X på helgen så svarade jag alltid själv utan att kolla med pappan, för så länge det inte är något väldigt allvarligt så är det en förälder per vecka, liksom.
Sedan vet jag familjer där det funkar jättebra att ringa den andra föräldern och att de tycker att det underlättar, och då är ju det jättebra.

Tillåter ett samtal varje dag vid en viss tid på kvällen om barnet vill det. Eftersom barnet har lite problem med tvång och kan ringa väldigt många gånger under en dag till den ena föräldern. Den här ordingen hjälper barnet till ett lugn. 

För mig skulle det kännas helt orimligt att barnet inte får prata med sin förälder när som helst. Uppdelningen mellan föräldrarna ska ju vara för barnets skull, inte vara negativt för barnet. I perioder har barnen mer behov av den ena föräldern, det känns hemskt att förneka detta behov av nåt slags rättvisa och undanträngande av känslor. Fundera istället över om barnet trivs med uppdelningen i boende och om det ska justeras av nåt skäl. 

Det låter lite som att leva i ett fängelse att inte ens få prata med sin egen förälder när man vill. 

Jag är glad att jag separerade med ett äldre barn, för jag har kontakt med min fjortonåring varje dag och det har hans pappa också. Det tycker vi är självklart för vi vill finnas i hans liv 365 dagar om året.

Det är lite av ett helvete för barn att leva varannanveckaslivet, även om det finns många som säger att det är sååååååå bra för barnen. Det tror jag helt enkelt inte på. 

Vissa barn kanske behöver bo hos mamma eller pappa enbart och träffa den andra föräldern på helger och lov samt kanske att den andra följer med på aktiviteter och äter middag ihop några gånger i veckan istället.

Har ni som skrev de sista svaren ens läst vad TS skriver? De har denna rutinen för att barnet blir ledset och gråter annars! Då passar ju det upplägget bäst för deras familj/barn.

Jag tror man måste anpassa det efter barnet. Låt barnet välja själv, eller begränsa det till kanske en gång i veckan om det blir jobbigt för den hon är hos att hon blir ledsen. 
Nu är mitt barn 14 år så hon får ringa när hon vill, men när hon var mindre och speciellt runt 4-5 år, så valde vi att göra så att hon inte fick ringa den andra då det blev gråt och skrik i timmar efteråt, oavsett hur man gjorde och hur samtalet gick. Det gick över med åldern, ett tag ville hon inte ringa den andra alls, andra veckor ringde hon varje dag. 

Varför blir barnet ledsen och gråter? Är barnet inte ledsen om det inte får ringa föräldern, eller blir det bara att det inte gråter? 

Jag tycker att lösningen att barnet inte får ringa för att det blir ledset är konstig. Bättre att ta tag i grunden till varför barnet är ledset. Behöver något i barnets situation ses över? Är det ett problem att barnet bli ledsen- eller kan barnet få ha och visa de känslorna?  Hur vet du vilket upplägg som passar, det är inte alls säkert att det passar barnet, utan att man bestämt det av andra orsaker. 

Jobbigt för den hon är hos att hon blir ledsen!? Vilken otroligt trist syn på barnets känslor och behov. 

Gråt och skrik i timmar låter verkligen inte bra, men då löste ni det genom att barnet inte fick uttrycka de känslorna istället för att fråga er hur barnet hanterar situationen ni skapat för barnet?

Så man ska undvika det då? 

Är det inte bättre att lära barnet att det är ok att vara ledsen, att sakna sin förälder istället för att inte låta känslorna komma fram?

Detta visar ju bara att det var viktigare för er vuxna att det var lugn och ro istället för att möta er dotters känslor kring separationen. 

Det är helt okej att vara ledsen och gråta. Får barn inte ha känslor nu för tiden?

Jag uppfattade det som om barnet var nöjt, men blev ledsen när hen pratade med den andra föräldern.
Hur brukar man göra när man skolar in barn på förskola? Låta föräldern visa sig i fönstret en gång i kvarten, så barnet ska få leva ut sin ledsenhet riktigt ofta???

Eller barnet vänder sig inte till det andra föräldern oavsett utan håller inne sina problem.

Det går inte riktigt att jämföra, eftersom det handlar om mycket längre perioder utan föräldern utan att få prata med ena föräldern eller uttrycka sina känslor.  

Och bara för att ena situationen är på ett sätt så behöver ju inte tillvaron byggas på det sättet. Barnet har ju två föräldrar, även om de valt att dela upp barnets liv så är barnet inte bara den enas barn under dennes vecka. 

Jag hade provat med att barnet ringer varje dag en tid för då får barnet in en rutin och saknaden kanske blir lättare. Men det kanske ni har provat? Det är svårt att säga så mycket när det är så lite man vet. Min dotter var 2,5 när jag och hennes pappa flyttade ifrån varandra. Det hände att jag fick åka och hämta henne på kvällen. Det kanske också var precis det hon behövde för det hände två gånger, hon får alltid ringa den andra föräldern. 

Allt handlar om att hitta den tryggheten som barnet behöver och ibland måste man pröva sig fram. Om ditt barn vet att h*n ska ringa imorgon igen så kanske det blir lättare med tiden. Vi får inte glömma att vi väljer att gå i sär och inte barnen. Barnen saknar såklart sin andra förälder. De slits mellan sina känslor att vilja vara med båda, helst samtidigt. 

Varför är det så viktigt att de inte får prata med den andra föräldern på den enas vecka?

Är man inte förälder hela året? 

Det är lite skrämmande att det finns föräldrar som förhindrar kontakt med den andra föräldern bara för att det inte är dennes vecka. 

Ringer du din egen mamma eller pappa bara varannan vecka eller anser du att du kan ringa denne när du vill om du har något du vill prata med just denne om? 

Det här river upp sår. När mina barn var 3 o 6 år separerade vi föräldrar och det blev varannan vecka. Eftersom jag hade önskat separation så var det pappans villkor i allt som gällde. Familjerätten höll med pappan om att veckorna utan barn så fick vi föräldrar inte ha kontakt med barnen. Argumentet var att den yngsta då grät. 

Som jag såg det så var det ovanan att ha kontakt per mobil men att hellre få in den vanan än att som pappan tycka att allt var uppdelat. Veckan utan barn fanns inga skyldigheter angående barnen men tvång på att inte ha kontakt. Veckan med barnen allt ansvar själv oavsett vad som händer.

Jag är starkt emot att dela upp för mycket pga att något blir obekvämt för en förälder. Som andra skrivit låt barnet få uttrycka sina känslor och att få vänja sig vid ett nytt sätt för kontakt. I längden skapar det större trygghet att veta att båda föräldrarna är tillgängliga oavsett vecka.

Tycker det låter supermärkligt. Mina barn får ringa mig när de vill och de får ringa sin pappa när de vill. Ibland blir våran dotter lite ledsen när hon pratar för att hon saknar. Men det kan hon bli om hon pratar med farmor också. Men det stör inte mig om hon blir lite ledsen och saknar sin pappa på min vecka. Då kramar jag henne och säger att jag förstår att det är jobbigt att vara ifrån och att om si och så många dagar får de träffas igen. 

Det är så märkligt att man idag har den synen på barn och rekommenderar utifrån det. Att barn inte ska ha kontakt med föräldern när det vill och behöver, och att barns känslor inte ska tas i beaktan utan stuvas undan så at de inte stör föräldern. 

Sen kan barnen själva få avgöra om de vill eller inte prata med den andra föräldern, även deras behov ändras ju med ålder och livet i övrigt. Men att någon annan ska bestämma och att syftet ska vara att barnet inte ska vara ledsen, eller uttrycka sin ledsenhet det är ju alldeles galet. Det är ju ett ypperligt tillfälle att prata om det svåra och känslorna med att ha separerade föräldrar och bo med bara den ena i taget.