Sitter nu här med mensen på dag 29 efter min andra pergokur och första insemination i stiumulerad cykel.
Varje ägglossning så ser allt så bra ut enligt läkarna och ändå kommer mensen??
Jag blir så fundersam och funderar jag allvarligt på om det är så att jag aldrig kan bli gravid. De har inte hittat något fel på oss och jag svarar bra på pergo de här två första gångerna..
Är så ledsen och känner hoppet dala.....
skickar kramar till dej.
vi har försökt i 7 månader nu så vi har inte börjat med nån utredning än, men jag känner igen dina tankar.
skickar massa kramar till dej
förstår hur du känner du dej att din man är borta vid äl,
en månade känns ju jättelänge
ja särskilt när man redan har flera misslyckade försök bakom sig.
Hade de hittat ngt fel på ngn av oss så hade jag kunnat "förstå" vad det beror på men jag har inget att gå på...
men dom har gjort undersäkningar och sånt?
kram
ja vi har kollat äggstockarna, passage i äggledarna, spermaprov, slemhinnor, sekret o annat som görs vid utredning. Ingenting visar på ngt fel.
jobbigt!!
*kram*
Min man o jag har nu försökt få barn i över 4 år.. oj, inser att tiden går fort. Började i höstas med IVF behandling. Har avverkat en insemination som det inte blev något positivt resultat av. Men jag ger inte upp.
Våra bästa vänner som är nio år äldre än mig (hon blir 40 nu i år) är för första gången gravid! De har försökt i så många år och nu äntligen gick det vägen! Jag är så himlans glad för deras skull, FASTÄN vi inte har. Sedan har en annan kompis blivit gravid för första gången - hon är 42! Båda på "naturlig" väg.
Man ser så vilka möjligheter det finns fortfarande. Bara man har hoppet och ser positivt! Jag är övertygad att vi kommer att få barn. När, vet jag inte, det är bara otåligheten som vill ha svar på den frågan. Så ge inte upp vänner! :)
Personligen tycker jag att det är så sorgligt att vi kvinnor (och säkert eh hel del män) är så totalt förkrossade över sin barnlöshet. Verkar som om livet för de flesta avstannat, tappar meningen, glansen och glädjen...
Som om en kvinna duger bara då hon kan "leverera" (orsäkta utrycket) ett barn.
Barnlöst livet är inte meningslöst livet för mig i alla fall. Jag kan tyvärr inte sörja någonting jag har aldrigt haft. Dessutom tycker jag att det finns möjligheten även om man nu är totallt hopplöst fall och kommer aldrig någonsin att kunna ha egna barn.
Adoptera! Glädjen i att kunna hjälpa någon villkorlöst och helhjärtat, att kunna ger kärlek och få det tillbaka måste vara lika underbar som glädjen att uppleva en graviditet om inte större!
Hej hej...
Har försökt få barn sedan 1999 och försöker fortfarande.
Hoppet hålls uppe av min älskade sambo som stöttar, hjälper och torkar tårarna.
Vi har kämpat på ihop och mött motgångarna ihop. Man måste hitta ljuspunkterna i livet istället för att gräva ner sig i bebisfrågan även om denna fråga tar upp större delen av tankeverksamheten.
Att hoppet lever kvar beror nog på att vi har bestämt oss att om inte IVF försöken funkar ska vi adoptera, så föräldrar blir vi nog.
Jag här väntat i 2½ år...men det händer inget ändpå..=/
ett straff för att jag tog bort en ängel för 3 år sen..