Känner ingen glädje över graviditeten...

Tidningarna får alla gravíditeter att framstå som en dans på rosor och det är de inte. Det är normalt att känna sig lite ur balans och jag tror inte att det är helt ovanligt att fundera över sin partner heller, när man står inför en livsavgörande förändring. Jag har i och för sig inte tvivlat på min man nu under graviditeten, men jag vet att jag funderade ibland innan jag gifte mig förra året. Det var mitt sätt att ta itu med att jag faktiskt höll på att bindas till denna människa och du binds ju också vid denna människa genom ert gemensamma barn.

Och jag tror att alla blivande mammor ororar sig för att det ska vara något fel på barnet. Tester behöver inte minska oron, ibland kan de nog snarare öka den, tror jag.

Åh Meni. Kanske är det dina gravhormoner som spökar? Om dessutom jobbet känns trist och sambon oförstående och konstig så är det ju inte så konstigt att du känner som du gör. Jag har också haft svårt att släppa fram glädjen stundtals. Mest för att jag hela tiden oroar mig för att något ska gå snett. Har svårt att se att jag verkligen ska få en bebis. Känns för bra för att vara sant. Vet inte riktigt vad du ska göra. Kanske prata med någon på Mvc om hur du känner? Hur känner du egentligen för din sambo? Har han blivit annorlunda på riktigt eller inbillar du dig bara och är det något ni kan prata om? Hoppas att du känner dig bättre snart! /Esme

Jag tror det är hormoner. Hade själv såna tendenser emellanåt i början och har hört att det är väldigt vanligt att vara känslig ( fast det inte känns som om det är det man är ) och analysera allt. Kände mig dessutom lite som jag inte ens ville vara gravid fastän vi försökt länge. Men på mig var det nog en blandning av hormoner och vanligt sunt grubbel över en sån jätte-grej som det ändå är. Men nu är allt toppen. Ta det lungt tycker jag och låt dig själv vara sån (fast man kan ju försöka att inte visa det alltför mycket ). Jag tror det går över.
Lycka till!!!
Sara

nej.. Jag VÄGRADE vara glad tills vi passerat v.12 pga två mf.. O blev fruktansvärt besviken på min sambo för att han inte förstod att jag var ett hormonmonster o besviken för att han inte ville läsa på så mycket som jag hade önskat..Efter v.12 ville jag fortfarande inte glädjas över graviditeten eftersom nåt fortfarande kunde gå galet. Ibland kom det lite glädjestunder.. Efter UL blev det lite bättre, då såg jag ju att bebisen mådde bra! men nu när jag snart går in i v.25 är det bara sambon jag är säker på.. Han e en ängel o jag vet att det är honom jag vill ha barn med o förhoppningsvis leva mina sista dagar med!! Idag har jag t.ex. funderat på att gå med i en föräldra grupp, fastän risken finns att jag blir tokig.. bara för att försöka begripa att det faktikst är någon i min mage som håller på att växa till sig för att klara sig ute i den riktiga världen med oss... Jag har hört hjärtat två gånger, varav sista idag i närmare 20 minuter, jag har sett bebisen på 'tv' TRE GÅNGER o jag känner bebisen VARENDA DAG flera gånger om dagen.. ändå kan jag inte begripa att den finns där o att jag ska bli mamma... O jag vet inte varför..!?!?

Jag har glädjestunder till o från.. lever på dem.. Jag tror att för min del är det för mycket magi o mirakel över graviditeter för att jag riktigt ska kunna analysera o förstå... Finns det någon som egentligen helt o fullt begriper sig på en graviditet?!?

Jaja.. jag ville bara säga att du inte är ensam, o att inte min graviditet heller har varit någon dans på gröna daggstänkta ängar utan det har funnits taggar o en massa koskit under fötterna.. (krämpor o funderingar)

Du o jag kanske inte har någon att prata med PÅ RIKTIGT o fullt ALLVAR om graviditeten..?!?!hrmpf.. vad göra?

Vad skönt att läsa era inlägg. Lite glad blir jag ju nu. Visst är det säkert en hel del hormoner... men är min sambo gravid med...!?

Saggitarius: Nej, jag har ingen att prata graviditet med. Barnmorskan är inte alls som jag trodde att en barnmorska ska vara. Sådär käck och glad som ser varje foster som ett underverk... Nej, hon verkar gå och vänta på att få gå i pension och är inte speciellt intresserad av att prata fvp o dyl. Hon förstår inte alls oron jag har och tycker att jag är "knäpp" som ens funderar i de banorna. "De flesta barn är dock friska" - tänk på det som hon så käckt säger.

Nej, just nu känns graviditeten bara jobbig. Syrran försöker stötta och jag känner mig djupt nere på havsbotten... bläh. Största frågan just nu är: fvp eller ej... Och det är bara mitt beslut - bläh igen. Dags att ringa bvc för samtal med kurator/psykolog tror jag...

Tack för de positiva inläggen iallafall. Det kommer ljusare tider förhoppningsvis?

Du borde kanske be att få byta barnmorska? Du verkar ju inte fått något bra förhållande till henne. Vad gäller oro tror jag att det är vanligt. Har själv oroat mig massor, mest inför bm besök och ultraljud då man vet att man kan få negativa besked.

Tycker det verkar vara en bra ide att träffa en kurator så du får prata av dig lite.

Jag menade förstås att ringa mvc för kurator och inget annat, så fel det kan bli när man har mycket att tänka på!

Ja, men att byta barnmorska är inte det svårt? Ska man ha skuldkänslor för det med precis som för så mycket annat?

Jag undrade mycket i början om vad som rörde sig i min sambos huvud. Där gick jag och kände hur detta fantastiska hänt mig och oss, jag var fullkomligt livrädd att nåt skulle gå fel, var glad över varje sympton som fanns, bara för att jag såg det som en bekräftelse på att jag faktiskt var gravid. Tusen tankar alltså.

Sambon, som inte genomgick något av detta, var som vanligt! Oerhört frustrerande, att han inte förstod vad jag gick igenom, jag undrade om han ångrat sig och rent allmänt vad han tänkte. Och detta gjorde ju att jag i vissa stunder undrade vad jag "lurat" in honom på... (Sanningen var ju dock att detta var ett gemensamt beslut, men tankar har ingen logik ibland!)

Efter vi fick höra hjärtljud i v14, då vaknade han! Då fattade han vad som "hänt" oss, han började prata med magen, om magen, om framtiden, om hur det blir när bebisen kommer osv osv. Så inte förrän han fått en bekräftelse kom vi på samma våglängd.

Hoppas att du känner dig lugnare snart, och att du och din sambo kommer närmare varandra, och inte glider ifrån varandra. Tänk på att ni är värda att kämpa för!

*kram*

Ha absolut inga skuldkänslor om du byter BM! Finns inte personkemin, då är det bättre att byta. Du behöver en BM som du kan känna förtroende för, en som inte tycker att du är jobbig även om du ringer varje dag och ältar dina problem. Hon är till för dig!