Minne till min pappa

Grattis till din pappa!!
Min pappa gick bort för 4½ år sedan och hans födelsedag var oxå nyss. De är väldigt jobbiga....

Skönt att se att det är fler som sitter i samma sits som jag..
Dock väldigt hemskt att ni gått igenom detta..
Min pappa gick bort 2001.. jag har precis flyttat hem till norrland igen och tänekr väldigt mycket på honom nu när man är nära hans hem och vår familj.
Har nog förträngt det när man bott långt bort.

Hoppas våra pappor har det bra var dom än är..

Skönt att man inte är ensam, min pappa gick bort förra sommaren 53 år ung. Han fick en stroke och dog hastigt. Sen dess har livet varit både upp och ner som tur är för oss all ifamiljen så har vi Axel som är vår solstråle utan honom vet jag inte om vi hade tagit oss igenom detta.
Styrkekramar till er alla

Cool och Jefa, var det för er som för mig och Axels mamma?
Min pappa dog knall och fall i en hjärnblödning 50 år gammal.
Hade alltid sett honom som en hurtig människa, han jobbade ute på dagarna och var alltid frisk. Dom fick hålla honom i respirator på Sundsvalls sjukhus tills jag hade flygit upp från Göteborg.. jobbigt!

Pappa var bara 44 år när kroppspulsådern i hjärnan sprack. Jag och mamma híttade honom i badrummet. Enligt läkaren så var han borta redan innan han ramlade i golvet.
På ett sätt känns det skönt att han aldrig hann märka något, samtidigt är dte så svårt att förstå att livet kan vända så fort.
Han var så oerhört glad den dagen. Det var länge sen jag hade sett honom så glad. Han skrattade och log åt precis allt, just den dagen.
Han skulle bara in och duscha och sedan åka iväg och hämta sina två mostrar, varav den ena var på besök från Finland. Han var så stolt över de renoveringar han gjort i huset och skulle få visa.
Vågar inte tänka på om det hänt någon timme senare. Då hade han vart ute på stora vägen med två passagerare. Han kunde ju kört ihjäl både dem och flera andra mötande bilar

Jag "bråkade" med min papap 2 dagar innan han dog, han aldrig förklara eller visa att jag tog rätt beslut.

Jag levde tillsammans med en man som misshandlade mig och min far hade fått veta det av min mor, därför ringde han upp mig på jobbet och frågade va f-n jag höll på med som levde tillsammans med denna människa.
Han sa även att om han fick veta att denna man slog mig igen skulle han komma ner och hämta mig (Levde då ca 80 mil ifrån honom) och om min sambo varit närmare min far hade han slagit ihjäl honom. Detta hände på Torsdagen.
Fredagen kom min mamma och hennes man ner och hälsade på för att fira mig och även fira min mammas man i stora Göteborg. De bodde på hotell.
På kvällen hade vi varit i vår stuga i skärgården och på liseberg..
På natten ringer telefonen.. klockan var nog ca 4, jag trodde det va mamma som förfriskat sig lite men när min sambo svarade va det min faster.
Jag tog telefonen och på andra sidan hör jag min faster säga.
- Det är inte så bra med pappa...
Jag bad då att få prata med min kusin som jag hörde i bakgrunen och fick höra denna mening än en gång.
- Det är inte så bra med pappa.. du skall nog komma hem.
Jag åkte ner till hotellet där min mamma bodde och berättade för henne vad som hänt och sedan tog jag flyget upp till Sundsvall.
Min kusin som arbetar på sjukhuset tog med mig genom korridorerna till det rum där min far skulle ligga.. tyvärr kom vi inte så långt.
Mitt i en av korridorerna trycks vi åt sidan av 2 läkare och en säng med min far på.. de skulle upp på hjärnröntgen, så vi fick vänta i ett annat rumt tills de kom tillbaka efter ett par timmar och förklarade att han redan var hjärndöd.
Minns att jag tröstade min äldre bror som alltid fått tagit hand om mig, minns att jag tappade andan flera gånger men grät inte.
Men när jag kom ut från sjukhuset för att åka hem till min faster och få lite mat i mig ramlade jag ihop på backen och då brast det.
Jag va kvar i 2 dagar i sundsvall sean rymde jag tillbaka till Göteborg igen, jag klarade inte av alla minnerna här uppe.
Jag va upp på begravningen men sedan har jag hållt mig härifrån.
När jag träffade min nuvarande man insåg jag att min pappa aldrig kommer få se att jag träffat någon som är snäll, någon som är otroligt lik min far.. *ler*
Han kommer aldrig få se att jag faktiskt ändrade mig och tog rätt beslut.
Igår när jag åkte förbi hans hem och kyrkogården kom tårarna för första gången på länge, bak i bilen satt min nu 1 månad gamla dotter som aldrig komemr få träffa sin rätta morfar, och min far kommer aldrig få se sitt barnbarn.
Det är många gånger jag tagit upp telefonen och varit på väg att ringa honom, tyvärr kommer han inte svara på andra sidan..
Jag kommer aldrig mer på känna hans skäggstubb efter att han jobbat en vecka, känna lukten av hydralolja efter att han skrivat i någon skördare i skogen, nu får jag leva med att höra att jag är så otroligt lik min far i humör och utseende..
Att jag alltid varit pappas tjej och det är väl det vi får leva på... minnerna.

Jag saknar min far och är så glad att det finns människor som er som förstår.

Oj va långt det blev..

LinTra
Jag är övertygad om att din pappa ser dig och hur bra du har det nu.
Försök att tänka så, det hjälper en hel del faktiskt.
Vad hemskt att det var så mellan er när det hände. Kan inte föreställa mig vilka känslor det måste föra med sig. Jag har ofta tänkt tanken att "Varför var pappa så glad den dagen?" och hur det hade vart om vi vart oväner

Nu skall vara glada att ni levde ett liv i närheten av era pappor, såg att dom va glad mm.
Jag kom inte överens med min pappas tjej så vi hade ingen jättebra kontakt, hon ville inte att jag skulle finnas i hans liv.
Roligt att ha en bild av en glad pappa kvar i minnet.

Min pappa gick bort för 6 år sedan (i Januari) Och den 12/4 så skulle han ha fyllt 63 år.
Det är en enorm förlust då jag verkligen var pappas tjej.

Så jag är beräknad den 20/4 o hoppas att lilla Loppan vill komma ut den 12/4 ... Det skulle verkligen betyda super mycket.

Beklagar sorgen för er tjejer

*kram*

Får någon som förlorat sin mamma vara med här också? Hon gick också bort hastigt för nio år sen, fick cancer som spred sig med rekordfart och bara tre och en halv månad efter att hon fått beskedet så var hon borta. 48 år gammal! Saknar henne så det gör ont och tycker att det är så himla sorgligt att hon aldrig fick träffa min man eller sitt barnbarn. Det hade verkligen varit fint att kunna prata med henne nu när man själv är mamma, och jämföra saker som Axel gör med hur man själv var som liten, etc.

Mamma skulle också ha fyllt år för några veckor sedan, men jag pallade inte att ens nämna det för någon den dagen...ännu mindre ringa min mormor eller någon annan släkting. Det var en dag man höll det mesta inom sig!

Jag tro det är viktigt att prata om sina känslor,men nu förtiden när jag prata om mina känslor så bryter jag bara ihop är så känslig sen jag fick min son.

Min pappa hade redan på sommaren känts sig slö och framförallt hostig,vi sa till honom åk in till doktorn så han få undersöka dig.
Men icke pappa,han sa det va en vanlig förskylning.
Det tog ett par månader då han blev sämre,då åkte han in.
Jag och min bro väntade hemma på gården med nerverna på topp,pappa kom hem.
Han sa det va inget särskillt bara lite cancer,med ett snett leende.Ja trodde ja skulle svimma,tårarna kom gick då iväg.
Pappa tyckte att han hade levt så bra liv som möjligt och han va inte rädd för att dö,men vi barn va rädda att ta det beskedet.
Kan sitta idag och tänka på hur han såg ut när han låg där i sängen som en liten bebis och luktade *ruttet*och inte fattade jag då att nu va de dax.

Jag har så mycket som jag skulle vilja säga till min pappa,säga att jag älskar honom för det gjorde jag aldrig under min levnadstid med honom.

Uch nu kommer tårarna,ha nog inte accepterat det ännu,ha inte pratatriktigt om mina känslor heller..våga inte..

tack ni som ha orkat läsa detta..

Vi få vara ett stöd för varann..

Åh,vad många som förlorat sina pappor för tidigt,så sorgligt -min gick bort för 3 år sedan och det är riktigt trist emellanåt när man tänker på att vi bråkat om en dum grej som vi aldrig fick reda ut innan han dog, så vi hade inte talat på över en månad när jag fick det hemska samtalet att pappa inte fanns mer.Usch,hoppas folk i allmänhet är smartare än mig o tar vara på nära o kära när de finns,passa på -ödet slår till när man minst anar det,både med bra och dåliga händelser.Min lille son får aldrig träffa sin morfar och det gör ont att tänka på det....Men minnet försöker vi bevara ljust och fint! "Daddy, I Love U!"...

LinTra:så vackert du skrivit! Kram på dig och lycka till med familjen o lilla bebben!Kram till er alla andra oxå,ha en solig fin helg!

mommys little monster: Känns som vi satt i samma situation när våra pappor gick bort. Min pappa betydde otroligt mycket för mig och gör det fortfararande.
Jag har alltid varit "pappas flicka". Men jag hoppas som någon skrev tidigare, att han ser mig fråb var han nu är och ser att jag är lycklig och har det bra nu.