Är jag deprimerad, lat eller vad?
Jag borde egentligen vara lycklig.
Jag har underbara barn, hyfsat med pengar, står ut med min spegelbild, få men goda vänner och är vän med barnens far fast vi inte längre lever ihop.
Men...
jag känner ingenting, varje dag känns likadan.
Jag vaknar, ger mat, plockar undan något, blinkar och halva dagen har gått!
Då har jag inte hunnit klä mig, äta eller göra något av det där man skulle ha gjort.
Det känns så hopplöst.
Det känns som om det är ett mission: impossible mitt liv, jag försöker och försöker men allt går ändå åt fanders.
Vissa dagar skaffar jag barnvakt och då ligger jag bara i sängen och ÄR.
Sen ringer föräldrarna och säger vad jag borde göra eller ha gjort.
Känns som om de trycker en ännu längre ner under ytan. Varje lilla sprattel-försök för att komma upp igen motarbetas effektivt av...? Upp verkar jag inte komma....
Varför är det så?
Hur kommer jag mig "upp"?